Hjalp en arab att aterfa normal teknikstatus

OK.

Skalet till att jag inte varit lika flitig med att posta pa bloggen, och att jag inte kunnat lagga upp artiklar pa samma satt ar for att min dator, en ibook gatt sonder.
Som en enkel illustration kring laget har: Den enda Mac-verkstaden i libanon stangde ner nagra dagar efter krigets borjan, och agaren akte till paris.
De reservdelar till datorerna som kommit in via flygplatsen fran usa och dubai gar inte att ta in, eftersom kompisarna soder om gransen (Israel) bombat skiten ur Beirut international airport, och nu sitter jag har, som en knappskalle och skriver mina mail utan svenska bokstaver.


Sa ni som de senaste veckorna hort av er och fragat vad ni kan hjalpa mig med... Om nagon har reservdelar/tekniskt kunnande for att laga en macintosh G4, sa far ni garna hora av er.

Och en annan sak, ocksa av teknisk natur.
Min telefon med telefonbok ar borta. Alla som vet med sig att ni ar/borde finnas med i min telefonbok, ni far garna skicka ett mail eller sms till min telefon sa kan jag lagga in er igen.
Maila till hanin_shakrah@hotmail.com

mitt libanesiska nummer

kommer borja fungera igen om nagra timmar fran och med nu.
00 961 70 904 798
Ha det bra

Kram
H

Tappat mobilen

For er som forsokt fa tag i mej per telefon eller sms.... Jag har blivit av med min mobil.

Maila. det ar basta sattet tills jag far tillbaka den

Kram H

Fred och Fröjd AB

Elen kommer tillbaka klockan två på natten.
Exakt elva minuter senare faller den första bomben.
Själv vaknar jag till av att min vän Nana kommer in i mitt rum, skräckslagen.
Nana är den snygga och coola tjejen som tar vara på sig själv i alla lägen, som skäller ut vilken bjässe till man som helst, utan att rädas någon. Men hennes nerver trasas sönder av bomberna som faller över hennes stad.
Vi går ut och sätter oss i vardagsrummet, slår på tv:n, och tittar på bilden av beiruts nattmörker, för att kunna se nästa bomb redan innan den kommer.
Från berget Abu Abda har libanesisk tv satt upp sina kameror, för att bevaka Beirut nattetid, och kunna sända tv-bilder av staden när, inte om, nästa bombattack äger rum. När den så sker ser vi den pa tv:n först, och Nana och jag börjar diskutera fysik, hur det kommer sig att vi hör ljudet av de obemannade spaningsplanen, och bomben på tv, innan vi hör dem på riktigt.
Det tillför en overklighetskänsla. Jag kommer på mig själv med att tänka att det kanske hjälper mot Nanas rädsla om man stänger av tvn. Då slipper hon uppleva bomben två gånger, men inser snabbt det absurda i att skydda sig från den abstrakta bomben, när det är den verkliga som skrämmer.
Dagens ovärderliga citat från den israeliska militärmakten lyder: Vi ska slå till mot hjärtat av Beirut.
Beiruts hjärta.
Jag undrar vad det är för något, eftersom Beiruts hjärta för mig är hennes kärlek för det nya, det spännande. Hennes kärlek till livfullheten och nyfikenheten, till mötet och människan. Beiruts hjärta är hennes förmåga att bygga upp sig på nytt, hennes förmåga att resa sig ur rasmassor, och börja om, skapa nytt, och leva vidare.
Så vad är det då som stridsplanen siktat in sig på nu?
Pratar de om shoppinggatan Hamra? Eller klubbgatan Monot? Eller menar de kanske strandpromenaden, cornichen ner mot Medelhavet, som i vanliga fall är tätt packad med semesterfirare och beirutbor.
För de kan väl inte fortsätta bomba Dahiye, den södra stadsdel i Beirut som varit Hizbollahs fäste, och hem för ungefär en miljon manniskor.
-Om de där bomberna är så jävla smarta, så borde de väl ha varit färdiga med Dahiye vid det här laget, fräser Nana, och tycks återfå sitt mod.
Vi pratar om kriget, om vad vi skulle vilja gora när det är över, och jag berättar för Nana att jag de senaste tre veckorna har utarbetat en plan för att få fred på jorden.
Jag ska starta ett företag.
Mitt företag ska heta Fred och Fröjd Travel AB.
Min plan är enkel men genial. Vi ska erbjuda charterplan efter charterplan av turister att resa till platser där det pågår krig. Inte som mänskliga sköldar, eller som fredsaktivister, utan för att göra det som turister gör. Bygger upp en näring, solar, badar, shoppar, ser vackra och exotiska platser, samtidigt som de ger hopp, interagerar med folk i landet, sprider glädje, skapar jobb, och ger trygghet. Vissa skulle kalla det krigsturism. Jag kallar det fredsturism och jag skulle vilja bjuda in er gotlänningar, och alla semesterfirare på den vackra ön att delta..
Tänk om hundratusentals turister hade strömmat till Libanon, istället för att resa härifrån när kriget startade. Tänk om Beirutborna hade kunnat känna att de inte var ensamma och utlämnade i världen, om Nana hade kunnat se på Beiruts natthimmel, och känna igen sin stad.
Då hade kanske bomberna inte behövt sarga det här vackra landet, och ljudet vid nedslaget hade inte varit lika förlamande.
Fred och Fröjd Travel AB. Next stop Beirut.

Texten publiceras i Gotlands tidningar, imorgon fredag.

Rasister, bombhoger och andra tokskallar

Anonymous said...
Förstår att du är rädd... vi är alla rädda här i sverige. Ni blir bara allt fler!

onsdag, 02 augusti, 2006


Jag vill garna kommentera.
Kara Anonymous.
Jag forstar att DU ar radd. Om jag var en feg liten rasist sa skulle inte jag heller vaga skriva mer an ett par meningar i en blog. Det ar inte som att ni ar kanda for att kunna formulera er speciellt val, varken i tal, skrift eller tanke, och radslan for att behova sta med byxorna nere, och ha alla forsta hur otroligt ynklig du ar maste vara en tung sak att bara.
Ett klargorande kanske ar pa sin plats.
Den har bloggen ar antirasistisk.
Jag tolererar inte kommentarer som antisemitiska eller antimuslimska, eller kommentarer som gor utfall mot nagon grupp. Vill ni sta och onanera i era horn sa star det er fritt. Min blog far ses som en slags folkbildningsexperiment.
Den ar inte menad som ett forum for grabbar pa sockerrus.
Nar jag bestamde mig for att halla en blogg sa var det for att ge den har resan ett syfte, ett varde.
Det var inte for att en massa grabbar/forvuxna barn skulle kunna sitta som sma muftis, och utfarda fatwor at alla hall och kanter.
Hittills har jag inte modererat i blogg-kommentarerna, och skulle tycka att det var skittrist om jag skulle behova gora det, men det ar INTE ok, att skriva rasistiska, kolonialt fargade, eller blodtorstande kommentarer i min blogg.

Jag tycker inte att det ar kul, bra, eller ens ok att ge sig pa israeliska civila.
Inte av taktik, utan for att det ar hemskt, vidrigt, och fel att morda oskyldiga.
Pa sa satt hade jag principiellt inte haft nagra problem med att beskriva civila israelers lidande.
Nu ar mina forutsattningar sadana att jag talar arabiska, att jag kan smalta in, och beskriva en plats, och manniskors som annars tycks statiska och endimensionella.
DOCK. Det gar inte att komma undan. Det gar tio doda araber pa en israel, israels krig riktar sig mot infrastruktur, civila boningshus, flygplatser, elkraftverk och i princip allt det som Libanon byggt upp under 15 ar. Det ar borta, nu, forstort, och det maste vi kunna skriva, och fordoma. Vi maste stalla dem till svars, och vaga gora det oppet och tydligt.

Rapport från ett trasigt land

Vägarna i Libanon ligger öde, och de få soldater som syns gömmer sig när israeliska plan närmar sig. Städernas moskéer och sjukhus är däremot överfulla av flyktingar och skadade. Under tre veckors krig har Libanon förstörts – och politiserats.
När andra svenskar evakuerades ut ur Libanon reste Hanin Shakrah dit.
Läs hennes skakande reportage från krigsskådeplatsen.

Lilla Libanon, som tidigare gick att resa igenom på mindre än en dag, består nu av separerade distrikt. Vissa delar av landet, särskilt de södra och sydöstra delarna, är alldeles omöjliga att ta sig till. Befolkningarna där är isolerade.
De enda som tycks kunna ta sig in och ut är journalister och ett fåtal hjälparbetare. I övrigt ligger vägarna öde.
Det är inte bara kratrar i vägbanan som skrämmer människor från att resa, det är också det faktum att en oproportionerligt hög andel av dem som har dött eller sårats under tre veckors krig har varit på väg till eller från sina byar. En raket som träffar en ensam bil på landsvägen, en raket i en lastbil fylld med potatis, eller i en av de kollektiva minibussar som åker mellan orterna.
Det säkraste är att inte resa utan att stanna där man är, under förutsättning att det stället är relativt säkert. Måste man resa så reser man i dagsljus och helst i kolonner.
Sådant är livet i Libanon nu för tiden.
Min resa mellan Beirut och Saida i södra Libanon tar dryga tre timmar att tillryggalägga, i stället för de brukliga 45 minuterna. Då reser vi inte raka vägen till stan, utan via Choufbergen, på smala och slingriga bergsvägar. Skälet är naturligtvis att broar och vägar har sprängts i bitar. De libanesiska soldater vi träffar på vägen berättar att de mest står där för syns skull, att de springer ner i diket varje gång ett israeliskt flygplan närmar sig.
Jag får veta att jag bör göra samma sak. Slänga mig ut ur bilen så fort jag hör ljudet av planen, och för mitt inre ser jag synen framför mig. Det känns surrealistiskt.

På väg till Saida ser vi ett tjockt svart rökmoln. Det är brandröken från elkraftverket i Nabatiya, väster om Saida. Elkraftverket har brunnit i över två veckor. Elden visade sig vara svår att släcka, eftersom kraftverket beskjutits varje gång släckningsarbetet fått elden under kontroll.
Jag snyter mig och tittar ner på mitt snor. Det är svart av alla gaser och sotpartiklar i luften.
I Saida har moskén som den mördade president Rafik Hariri byggde till minne av sin far nu fyllts av flyktingar. Stadens befolkning på cirka 80000 har ökat med 45000 personer som bor hemma hos vänner, släktingar, i skolor och moskéer.
Sjukhuset i Saida har tagit emot den större delen av alla skadade och dödade från södra Libanon, och folk med splitterskador ligger i den överfyllda sjukhuskorridoren. Personalen har ännu inte hört något ifrån internationella Röda korset, den hjälp som kommit dem till del kommer framför allt från libanesiska hälsoministeriet och civilförsvaret.
När jag intervjuar en av läkarna på sjukhuset rullas en bår förbi med en liten tolvårig flicka. Hon satt i en bil på vägen när en bomb slog ner precis framför dem. Jag vet inte om hon lever eller om hon är död, men lukten av henne sprider sig genom sjukhuset.
Även Rafik Hariri-sjukhuset i Beirut är överfullt. När jag talade med vice sjukhuschefen Bilal Masri sade han att han inte hade sovit på de tretton dagar som förflutit sedan bombningarna startade.

Jag ägnar mina första dagar i Libanon bland de flyktingar som flytt ifrån södra Libanon och Dahiye, den del av Beirut där väldigt många av bomberna har fallit och där Hizbollahs säkerhetscentral finns.
I en av Beiruts parker, Sannaya, huserar ett tusental människor. De sover på marken, på madrasser eller på parkbänkarna. Familjer sover i små klasar och försöker skapa sig en privat sfär där ingen finns att få.
Det märks att den politiska uppslutningen bakom det libanesiska motståndet har skiftat. När Libanon nu befinner sig i krig och så många libaneser har gjorts till flyktingar när deras hus förstörts, samtidigt som den så viktiga libanesiska turistnäringen har slagits i spillror, så finns det ända någon slags enighet. Den ende som dristat sig till att öppet kritisera Hizbollah är Walid Jumblatt, parlamentsledamot och ledare för druserna.
För bara ett år sedan var det locket på; Syrien hade just dragit sig tillbaka från sin ockupation av landet, och många libaneser pratade fortfarande om vikten av att få klarhet i vem som mördade Rafik Hariri.
Hariri, brukade det sägas, var den som ägde det nya flotta Libanon. Han ägde tevekanaler och de byggföretag som fått order om att bygga upp hotellkomplex, shoppingcenter och nya bostadsområden. Statsskulden var skyhög, korruptionen gjorde Libanon känt som ett land där maffian satt i regeringen, och ingen ville prata politik på gatorna eller i taxin.
Tre veckors bombningar har förändrat mycket. Nu befinner sig Libanon mitt i stormens öga. Israels aggression riktar sig inte längre bara mot de palestinska grannarna i Gaza och på Västbanken, utan också mot libaneserna. Som Mahdi, en ung taxichaufför i Beirut säger:
– Bombningarna av Libanon har fått många i Libanon att vakna och inse att vi är ett land, och att det är det landet som Israel nu försöker ta ifrån oss. Det ger oss nya prioriteringar, och man vågar prata om andra saker än om Haifa Wehbe (ung och trendsättande libanesisk sångerska).

En morgon vaknar människorna i Libanon till bilderna av dödade barn och kvinnor, begravna i rasmassorna efter en ny israelisk attack på den lilla byn Qana i södra Libanon. Qana attackerades av israeliska missiler redan hösten 1996, och förlorade då 107 personer, varav de flesta kvinnor och barn som hade bett om beskydd av de internationella FN-styrkorna.
Den här gången sov offren stillsamt. Attacken genomfördes klockan ett på natten, mot vad Israel hävdade var Hizbollahs avfyrningsramper som ska ha använts för att skjuta raketer in i Israel. Men den by som den morgonen fann 54 av sina invånare begravda i grus saknade militära offer.
Arabisk teve gör ett imponerande jobb med att få rapporter om varenda bomb, varenda markstrid och varenda dödsfall bekräftade eller dementerade. CNN och BBC:s motto verkar snarare vara att tro på allt som israelisk media säger, och ifrågasätta allt som arabisk media uppger.
Denna dag resulterar det i uppseendeväckande inslag. Den israeliska regeringens taleskvinna förklarar varför det var så viktigt att slå till så hårt mot byn Qana, eftersom det fanns ”kända Hizbollah-installationer där” och att byn därmed var ett centrum for Hizbollahs attacker mot Israel. Detta trots att byggnaden som pulveriserats var ett bostadshus, omgivet av flera andra bostadshus och en moské, och trots att Israel ännu inte kunnat förklara vad det var man trodde sig kunna åstadkomma genom att attackera ett civilt bostadsområde.

Den israeliska taleskvinnan ber senare om ursäkt för ”misstaget” som begåtts i Qana. Men går det att be om ursäkt för det som hände? Som om det handlade om en enkel trafikförseelse, ett misstag som kan ursäktas med ett generat leende och en klapp på axeln?
När vi står utanför FN-kontoret i Beirut, i tusental, och protester mot massakern, hör vi rotorbladen från de israeliska helikoptrarna surra över oss.
Den libanesiska sångerskan Julia Boutros håller ett sorgset tal. Med drypande ironi tackar hon det israeliska folket för de gåvor de sände till människorna i Qana, och hon tackar de arabiska ledarna för deras tystnad inför förbrytelserna.
Sedan säger hon något som alla libaneser skriver under på:
– Er tystnad gör er till medbrottslingar. Varenda en av er är medbrottslingar.

Jag träffar Khaled Subayeh på söndagskvällen efter att massakern i Qana ägt rum. Khaled är en ung kille som sjunger och spelar piano i ett 33-mannaband. Han är också aktiv i Libanesiska demokratiska vänsterpartiet.
Khaled och tre andra bandmedlemmar sjunger och spelar på Karm al Zaytoun-skolan, nära den kristna stadsdelen Achrafiye i Beirut. På skolan bor 265 människor, familjer och barn, utspridda i klassrum och lärarrum. De har ställt fram skolbänkar i täta rader for att alla barn ska kunna få plats, och hängt upp ballonger för att försöka skapa en trevlig stämning. Khaled sjunger:
Jag älskar dig Libanon, jag älskar dig mitt land
Från norra till södra, dina dalar älskar jag
De frågade mig vad som hänt med mitt land
Runt det har planterats eld och gevär
Jag sa att vårt land föds på nytt
Libanons värdighet, och folkets envishet
Hur mycket jag än älskar dig
Med din galenskap älskar jag dig
Om vi skiljs åt, så enar oss vår kärlek till dig

Jag frågar honom om han hade väntat sig att det skulle bli krig. Khaled svarar att han inte tycker att Hizbollah hade rätt att fatta beslut om att dra in Libanon i den här konflikten. Med tanke på att Libanon hade val för ett år sedan, och Hizbollah nu ingår i regeringen, så borde inte en grupp kunna tvinga sig på resten av landet på det sätt som nu gjorts.
– Men nu när vi står inför fullbordat faktum, nu när kriget är här, så måste vi alla libaneser stå enade och stödja den motståndskamp som faktiskt bekämpar Israel. Men i framtiden ska det inte få gå till så här.
Hanin Shakrah

reportage@arbetaren.se
Artikeln publiceras i veckans Arbetaren.

Rädslan sprider sig i Libanon

Jag sitter i skräddarställning utanför ingången till Hariri-moskén i Saida, och pratar med en liten kille när hon kommer fram till mig.

Hon drar lite i min skjortarm, och jag ler mot henne.

Hon heter Nadine, och är tio år gammal. Hennes ljust bruna burriga hår och hennes kinder smeker mig när jag kramar om henne, och hon sätter sig i mitt knä, och skrattar när jag spelar in hennes röst på min MD.

Nadine är lugn, hon försöker inte överrösta de andra barnen, utan verkar mest lite disträ.

Jag frågar henne varifrån hon kommer, och hon säger "ifrån söder".

Jag berättar att jag är ifrån Sverige, och att jag bara är här på besök.

Jag ber henne berätta för mig varför de lämnade sitt hem, för att komma hit, och hon tittar ner i marken.

Sen tittar hon plötsligt upp, och säger: "Det ramlade".

Jag förstår inte vad hon pratar om. Vad ramlade?

– Huset, säger hon. Det ramlade.

Nadine berättar om hur hon låg och sov med sin syster, på andra våningen när hon plötsligt vaknade av att hennes syster ropade till henne att taket hade ramlat över henne.

Hon hade försökt ta sig upp, for att hjälpa sin syster, och då upptäckt att även hon låg begravd under takras.

Hon bad systern att lugna sig, och lovade att hjälpa henne upp, så fort hon fick bort bråtet som ramlat över henne.

Nadine berättar historien som om det är en dröm, som något hon sett på TV.

Plötsligt frågar Nadine mig om min pappa och min bror också har dött.

Jag förstår inte frågan, utan svarar att min bror och min pappa bor i Sverige.

– Jaha, lever de?

– Ja, det gör de.

OK. Min pappa och min bror har i alla fall dött, säger hon, och jag inser att Nadine nog hade blivit mindre förvånad om jag svarat att min familj också var död.

Hur beskriver man mänskliga tragedier på ett sätt som inte blir abstrakt?

För Libanon är ett land där det senaste kapitlet i mänsklig tragedi inte är mer än tre veckor gammalt.

Men redan har en dryg fjärdedel av Libanons fyra miljoner invånare blivit flyktingar i eller utanför sitt eget land.

Och det går inte att förneka.

Libanon är i krig.

I förra veckan reste jag runt med en irländsk kvinnlig journalist från The Irish Times. Vi skulle upp i shufbergen, sydost om Beirut, för att försöka förstå hur den humanitära situationen var i områden som inte låg så nära Dahiye, det till stora delar shiadominerade området i södra Beirut som Israel insisterar på att bomba.

Vi åkte upp med en chaufför och steg ur bilen vid en skola i byn Kaifoun.

– Det stod inga vakter vid dörren, sade jag och min kamrat klev in, och började prata med några flickor var.

Jag spelar in mina intervjuer på MD, och Mary antecknar sina.

Vi går omkring och pratar med människorna i skolan, ställer frågor om det humanitära läget, vad de önskar sig, vad de tror om situationen, och när jag känner mig klar med mina intervjuer så slutar jag spela in och har istället ett vanligt samtal med en av männen, när plötsligt en annan man kommer fram och frågar vem jag är.

Jag säger mitt namn, säger att jag är palestinier från Sverige, och att jag kommit hit till Libanon för att på eget initiativ försöka täcka den humanitära aspekten av kriget.

Jag berättar att jag gjort ett antal liknande intervjuer på andra skolor och sjukhus i Beirut men att vi nu var intresserade av att prata med människor utanför huvudstaden.

Det märks att mannen inte tror på min berättelse. Eller sa "nojar" han bara över att jag spelat in ljud på min MD. För fler och fler människor samlas kring mig på skolgården, jag eskorteras senare ut på vägen, och en liten man ställer sig ilsket mellan mig och polisen, som också kommit till platsen, och kräver att jag ska gripas, för misstänkt spioneri.

Jag ber den hizbollahman som ansvarar för säkerheten på skolan att ringa upp en av mina kontakter, den i Libanon berömde politiske fången Anwar Yassin. Anwar tillbringade 17 år i israeliskt fängelse och arbetar numera som journalist på den libanesiska nyhetskanalen New TV.

Anwar pratar med mannen, bekräftar min identitet, och berättar att han inte hyser några som helst tvivel om att jag inte är spion.

Vid det laget har även Mary kommit ut, och hon har blivit fråntagen sina anteckningar, och dessa gås nu igenom av en ung flicka som läser engelska på universitetet.

Människorna vi möter är rädda.

De är rädda att vi ska vara spioner, utsända av Israel, och jag kommer på mig själv med att också vara rädd. Rädd for vad deras rädsla kan resultera i om kriget fortsätter.

Oron och nervositeten i landet har verkligen ökat de senaste dagarna.

Med varje ny bombräd mot libanesiska mål, med varje ny nyhetssändning från sjukhus, skolor och räddningsinsatser, så ökar rädslan för att informationen som kablas ut ska göra människorna än mer utsatta.

Vi förs slutligen till polisstationen, drygt två timmar senare, och där får vi lugnt förklara for poliskonstapeln att vi är journalister, och han ringer upp Robert Fisk på telefon, för att bekräfta att detta stämmer.

Vi åker därifrån, efter löfte om att inte göra fler intervjuer i området och jag är fortfarande skakad när jag möter en annan aktivist, Dahr Jamail. Dahr är en av de mest kunniga journalisterna som rapporterat inifrån Irak.

Han sitter stum på sängen i sitt hotellrum, när jag berättar min historia, och han säger att det här är precis som i Irak.

Rädslan for att den människa man pratar med kan vara spion, rädslan för vad fienden kan göra med informationen som skickas genom media, och misstron till utlänningar börjar bli tydlig, även i Libanon.

Jag träffar Anwar Yassin i Saida dagen där på.

Han står framför kameran, i det starka ljuset, och gör en livesändning, med en sändare i örat, och sina anteckningar från vad som hänt under dagen i området.

Jag gjorde min första intervju med honom för två år sedan, när han just hade släppts ur sin fångenskap. Då var han lycklig som ett barn, över att äntligen få vara fri.

Han berättade för mig om hur han vägrat sova de där första tre dagarna, för att han inte kunde få nog av solstrålar som inte bröts av mot galler och nät.

Nu sitter han i en sliten soffa på fjärde våningen i ett ofärdigt hus i Saida stads stadshus.

Han är fortfarande kommunist och medlem i det libanesiska kommunistpartiet. Men hans roll är inte längre den av politisk kommentator, utan snarare politisk journalist, som bevakare av den politiska händelseutvecklingen i regionen.

Anwar Yassin menar att det libanesiska motståndet just nu står och faller med Hizbollahs närvaro i södra Libanon.

– Israel har sedan länge planerat att genomföra just ett sådant här krig, mot Libanon, för att tillintetgöra Hizbollah.

– Deras plan var att inleda kriget i september, och de hade en militärstrategisk plan for att göra så.

– Det handlar inte om två kidnappade israeliska soldater, och har aldrig gjort. Det har kriget handlar om makten över Mellanöstern, och på samma sätt som varje kraft som hotar de amerikanska och israeliska intressena i regionen måste neutraliseras, så måste vi som vänstermänniskor vara medvetna om att vår kamp behöver solidarisera sig med de krafter som hotar vår yttre fiende. Den stora fienden, den stora faran i Mellanöstern är inte Hizbollah.

– Det är inte Syrien, eller Iran. För hur mäktiga amerikanerna och israelerna än hävdar att dessa två länder är, så är det inte deras vilja som påtvingas folken i den här regionen.

Anwar Yassin menar dock att även om det militära motståndet till stora delar utförs av Hizbollah, och underrättelseverksamheten som de genomför är väldigt grundlig, så deltar hela Libanon i den civila motståndskampen.

Han tror att Libanon i slutändan kommer att klara av att stå emot den israeliska aggressionen. Men han menar samtidigt att det tycks bli ett långt och utdraget krig om makten över Libanon.

Artikeln publiceras i veckans Flamman. www.flamman.se

Min del – och din

När jag bestämde mig för att resa till Libanon så var det med en enda naiv tanke i huvudet. Jag ville vara ett mänskligt vittne, för att det som händer har inte ska kunna hända utan att Libanons folk kan höras och synas hemma I Sverige.

Människor som älskar mig, som känner mig, och som bryr sig om mitt välmående kommer att lyssna när jag berättar historierna ifrån kriget. Förhoppningsvis kommer de att läsa det jag skriver, och säga: Det där är for jävligt. Kanske kommer ni att skänka en varm tanke till papporna som försöker trösta sina barn under bombräderna.

Eller så kommer ni att se bilderna av sönderbrända bilar längs vägarna i Libanon, och be för de som satt i bilen.

Kanske kommer ni rentav tänka er in i deras situation, och tänka hur fruktansvärt det vore om övergreppet begicks mot er, mot oss. Kanske skulle ni vilja protestera.

Därför åkte jag hit.

Kanske kommer det inte påverka alls, kanske är det jag gör helt i onödan, men då har jag ändå gjort det, och då är det upp till dig som läser detta att agera.

For om alternativet är tystnad, om alternativet är att sitta hemma, i min lägenhet i Malmö, och fälla tårar över Libanon, då tror jag att mina tårar gör bättre nytta har, i Saida.

Jag vet inte om det som jag valt att göra är det mest effektiva sättet att protestera, eller det starkaste och mest betydelsefulla.

Jag vet inte ens om det är speciellt smart. Jag är inte gjord av teflon, eller av kevlar. Jag har gråtit mig igenom nätterna har, jag har försökt att fylla mina dagar med intervjuer, möten, upplevelser och intryck för att vara för trött för att tänka. Jag har samlat på mig bilder, och namn, och information och platser, och försökt bli en mänsklig logg över Libanon 2006, och jag vet att jag kommer att behöva ta itu med sorgen, när jag kommer hem.

När jag lag vaken I natt, och lyssnade till ljudet av helikoptrarnas rotorblad, och stridsflygplanens öronbedövande dan, sa försökte jag besvara en fråga som många ställt till mig när jag berättat om min resa. Varför är jag egentligen här? Varför är jag i Libanon, på en plats där det råder krig, där människor dör, där mänskligt lidande, och mänsklig förnedring fortgår.

Jag har försökt formulera det för mig själv, försökt sätta ord på det, men allt låter sa högtravande. Sanningen är den att jag inte kunde välja bort att åka.

För genom att resa hit, genom att berätta for dig som läser det här om vad jag ser, vad jag upplevt under min tid här, genom att ge en röst till människor som annars inte har någon möjlighet att göra sig hörda, så kan jag göra skillnad.

I förra veckan stod jag I lobbyn på Saidas sjukhus, och pratade med en av lakarna på sjukhuset. Han berättade for mig på perfekt engelska om de okonventionella och enligt lag förbjudna vapen som Israel använt I bombningarna av Libanon. Han stod och pratade om fosforbomber, om hur de brinner, fortsätter brinna när de sprids över byggnader och människor, och saker, och jag skrev in det I min anteckningsbok, antecknade allt han sade, men kunde inte första vidden av det förrän dörrarna öppnades, och en bar rullades in.

På båren låg en liten flicka, inte äldre än tolv år, och hennes kropp var sönderbränd, intill oigenkännlighet. Hennes ögonlock tycktes fastklistrade vid ögonen, hennes ansikte var kolsvart, och huden svart, och hård. Den vidriga lukten av henne spreds i foajén, den letade sig in i mina näsborrar, och min munhåla, och jag ägnade kvällen åt att försöka få ut doften av bränd människa ur mina lungor, och ur mina kläder. Jag kan fortfarande känna lukten av henne, fastän lukten borde vara borta för länge sedan, och jag kan fortfarande se henne framför mig.

En tanke har plågat mig sedan i onsdags. Jag frågade aldrig om hennes namn. Jag bevittnade hur ett liv försvann, hur det rullades förbi mig genom sjukhuslobbyn, men just där och just då kunde hon inte få bli verkligare än så.

En fotograf som stod på samma plats lyfte sin kamera, och fotograferade henne. Jag äcklades, och det vände sig i magen på mig när jag tänkte på att hon skulle bli en bild som man kan sälja, och ta betalt for. Men sedan insåg jag att det bara handlade om att jag själv var for svag for att fotografera henne.

Jag ångrar nu att jag inte tog hennes namn. Jag önskar att jag skulle kunna få veta vem hon var, vilka ämnen hon tyckte bäst om i skolan, vad hon ville bli när hon blev stor, och vilka hennes idoler var. Jag stod i hissen på samma sjukhus, och försökte trösta en man som skakade av gråt. Först trodde jag att han hade fått ett epileptiskt anfall, men sedan hörde jag hans jämmer, och jag såg hans förtvivlan, och hans tårar. Jag vet inte vem han var heller, jag ville inte störa, så istället försökte jag hålla honom intill mig, fastän han skakade undan mig. Det händer så ofta här, att det känns som att gå omkring bland människospillror.

Man kan luras till att tro att libaneserna skulle vara vana vid krig. Men många av människorna jag talat med har befunnit sig i något slags chocktillstånd.

De är chockade över att deras vackra land, Mellanösterns pärla, förvandlats till en krigszon.

Och de är chockade över att de ar utlämnade, utsatta, och bortglömda. Jag reste hit för att påminna mig själv om att mänskligt liv ar ovärderligt, och att mänskliga rösterär det enda som betyder något. Jag reste hit för att påminna mig själv om att aldrig aldrig någonsin acceptera ett krig som genomförs i mitt namn, for värden som jag själv står upp för. Det går inte att kriga for demokrati, det påminns jag om när jag ser barnen under rasmassorna i Qana.

Jag reste hit for att göra min del. Nu måste du som läser det här göra din.

Texten publiceras i Svenska Dagbladets brännpunkt, den första augusti
http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_13342699.asp

Fiskis-intervjun

Robert Fisk är legendarisk.
Han har rapporterat ifrån Mellanöstern sedan 1970-talet, och har levt i Beirut de senaste trettio åren.
Förra året släpptes hans mastodontverk ”The great war for civilisation – The conquest for the middle east”, och det är en genomgång av vad väst gjort för att kunna behålla kontrollen över länderna i Mellanöstern, men också om krigen som förts mellan de som varit ”våra” vänner, och ”våra” fiender.
Jag träffar Robert Fisk i hans hem i västra Beirut, med utsikt över Medelhavet, och det ensamma israeliska krigsfartyg som vaktar där.
Det har varit tio fruktansvärda dagar i Libanon, tio dagar av grundlig förstörelse av infrastruktur, sjukhus, vägar och människoliv.

Mr Fisk. Vad är det som händer i libanon just nu?
Det som händer är en repetion av samma teatrala cyniska smutsiga krig som vi sett 1978, 1982, 1993, och 1996. Israelerna tror att de är på ett korståg mot världsterrorn, den här gången med hjälp av mr Bush. Libaneserna menar att det är de är offren, vilket naturligtvis är sant, syrierna befäster sin roll i Mellanöstern genom att använda Hizbollah för att kunna styra händelseutvecklingen, vilket de gör, och syrierna väntar på att USA, eller FN eller EU ska komma till Damaskus som ju är, som du vet Libanons verkliga huvudstad, och säga ”Snälla, mr Asad, skulle du kunna använda ditt inflytande för att få till stånd en vapenvila”. Det kommer han naturligtvis att göra, när villkoren är gynnsamma. Men det handlar också om den uttänkta och medvetna israeliska förstörelsen av Libanon och dess konfessionella samhälle. Den här operationen måste ha planerats i månader av hizbollah.
Till exempel måste de ha varit medvetna om den brutalitet med vilken israel skulle svara. När de angrep krigsfartyget som låg utanför Beiruts kust, så klev de inte bara upp en dag, och efter att ha ätit lite Hummus, sade ”Där är ett israeliskt krigsfartyg, det skjuter vi på”.
De väntade i veckor på det där skeppet, och de visste att det skulle komma, och missilen sköts från Jennah. För flera veckor sedan skickade Hizbollah en liten obemannad spaningsfarkost över norra Israel, och de identifierade den Israeliska militärens hemliga kontrollcenter, vilket är en plats som heter Miron, och i israel är känt som operation Apollo. Och de placerade missiler på toppen av berget. Den här operationen har därför planerats många månader i förväg.
Och målet har varit att producera samma brutala och grymma svar som Israel nu varit så vänliga att bistå Hizbollah med.

Vad vinner Hizbollah på den här operationen?
De visar vem det är som faktiskt kontollerar Libanon.
Tror du att det är mr Siniora som styr Libanon, han som gråter på TV. Knappast.

Räknar de då kallt med de hundratals civila libaneser som kommer att dö i attackerna?
Ja, det är jag säker på att de gör, på ett väldigt kalkylerat sätt. Ja.

I Sverige handlade det mesta om rapporteringen härifrån om den tillfångatagna israeliska soldaten i Gaza, de två tillfångatagna soldaterna i Libanon, och om de hemvändande turisterna som suttit fast i Libanon. Håller du med om det påståendet?
Det är inte så min tidning rapporterat härifrån. Vi har pratat om den otaliga mängd civila dödsoffer i Libanon, och de lika grymma, men på en mycket mindre skala, civila dödsoffren i Israel.
Varför är då rapporteringen så skev?
Det här kan vi prata om i timmar. I USA är medierna i stort pro-israeliska, eftersom de vet att om de kritiserar israel för mycket så kommer den israeliska lobbyn att fördöma dem, och kalla dem antisemitiska.
I storbrittanien har vi samma problem, men min redaktör säger bara till dem att försvinna, då vi inte är intresserade av att prata på de smutsiga och förtalande villkoren.
Människor som kallar hederliga kritiker av Israel för antisemiter gör den verkliga antisemitismen rumsren. Det är en illasinnad och vedervärdig lögn.
Vi är inte antisemiter, och min redaktör har tagit ställning för att alltid trycka sanningen, oavsett vad någon säger om oss, och det är också vad vi gör.
Men jag är äcklad och skäms över den generella rapporteringen i den västerländska pressen, med några få lysande undantag. Coria della Serra, the Irish times, en eller ett par mindre nyhetstidningar i USA, the Independent, the Guardian. Det är patetiskt, verkligen patetiskt.
Jag tittade på BBC, och deras massiva kraftansträngning för att insinuera att Israel lider lika mycket som Libanon är skamlig att lyssna till.

Tror du att detta kommer att förvärras allteftersom kriget fortgår?
Jag vet inte, jag vet inte vad som kommer ske. Min kristallkula har gått sönder. Så jag vet faktiskt inte hur det här kommer att gå.

Jag har läst din bok…
Har du läst ut den? (Fisks senaste bok, The great War for civilisation är över 1400 sidor tjock)

Ja, två gånger.
Herregud, då kommer jag och förhör dig på den till jul.

I din bok säger du att du är förvånad över att den arabiska och muslimska världen varit så återhållsamma i sin reaktion mot västvärlden.
Ja, det är jag, men jag vet inte hur länge det kommer att vara. Jag var nere i Cherifa, för två dagar sedan, där de mördat alla de där människorna i ett kvarter, och man kan inte ens hitta dem. Jag minns att jag då tänkte att ett nytt 11 september kommer att äga rum.
Jag minns att jag tänkte det.
Den här idén att man konstant ska kunna förlita sig på att den muslimska världen ska svälja straff efter straff, mer och mer, och fortsätta att höra lögnerna, och sedan se händelserna utspela sig på TV är ren galenskap. Araberna ser ju al Jazeera och ser det halshuggna barnet som vi i väst inte visar, eftersom vi i väst påstår att vi har sådan respekt för döda kroppar.

Jag har intervjuat flyktingar hela dagen, på en skola i Aicha Bakkar, det distrikt där jag bor, och där administrationen i skolan sköttes av Hizbollah...
Men varför var det Hizbollah, och inte den libanesiska regeringen?
Det är den frågan du måste ställa till dig själv.

Alla flyktingarna berättade hur mycket de älskar Hassan Nasrallah, och att han är den enda ledaren i mellanöstern som verkligen gör något mot israelerna. Hur farliga är Hizbollah verkligen mot de amerikanska och israeliska intressena i Mellanöstern.
Om man betraktar Hizbollah som en liten fluga, en ”sarsour” (betyder insekt eller ohyra på arabiska, min anm) och i respons på två kidnapppade soldater och tre dödade så kidnappar och dödar du ett större antal Hizbollah-kämpar som svar, då är de inte speciellt viktiga. Men om Hizbollah kan frammana denna barbariska respons, som vi ser framför oss just nu, då blir Hizbollah plötsligt väldigt viktiga. De blir Syriens och Irans finger i Mellanöstern.
Eller om man som amerikanerna tror att det finns ett system, och ett aldrig avtagande nätverk av världsterror, en cancersvulst i den libanesiska kroppen, som den israeliska generalkonsuln i New York kallade det igår då ökar Hizbollah i värde. Jag har noterat hur de återanvänder gammalt språk, eftersom jag gick igenom mina gamla arkiv, och såg att det var exakt vad den israeliska premiärministern Menachem begin kallade palestinierna 1982, och exakt vad Shimon Peres kallade dem 1986.
Så de återanvänder samma språk. 1986 var det ett ord som användes 8 dagar innan vapenstilleståndet, då var det en cancersvulst, så vem vet, vi kanske bara har 8 dagar kvar innan det blir lugnt. Jag vet inte.
Men alla de här skrävlarna, som jag kallar dem, Ehud Olmert, Nasrallah mfl. De vrålar och skrävlar och använder brösttoner. Det finns ett stycke i Kung Lear som lyder: "I shall do such things i know not, and they will be the terrors of the earth", och alla blir alldeles rädda, alldeles skräckslagna.
Men det är skitsnack, för de kommer inte att göra sådana saker.
Ehud Olmert säger att de aldrig kommer att förhandla om fångar, eller hur.
Israelerna har alltid förhandlat om sina fångar, och de kommer verkligen inte att sluta nu, så de kommer att göra det den här gången också, och de kommer göra det i framtiden också. 2004 bytte de 1054 arabiska fångar mot två döda israeliska soldater och en israelisk spion. Det är ju löjligt. Och nu säger de: Vi kommer att invadera södra Libanon. Jag tror inte att de kommer att invadera södra Libanon. De kanske skickar trupper över gränsen, men de kommer inte att försöka ta området, eftersom de skulle få sina näsor avklippta. Hizbollah skulle älska det ifall israelerna försökte erövra södra Libanon.
Alla de här sakerna är trams.
Israelerna säger att de har en blockad av libanesiskt farvatten. Det finns ingen sådan blockad.
Sedan förra fredagen när Hizbollah träffade deras krigsfartyg, och dödade fyra besättningsmän, så brann skeppet i 15 timmar, och de förlorade nästan skeppet, det sjönk nästan. Det finns inga skepp från den israeliska flottan här, för de vill inte riskera att bli sänkta.
Det existerar ingen blockad av libanesiskt farvatten, men BBC står och och påstår att så är fallet. Hur kan det finnas en blockad om här inte finns några skepp att upprätthålla blockaden? Självklart kan de inte ha sina skepp här, eftersom det skulle vara omöjligt att upprätthålla, men det finns ingen blockad, och västerländska journalister måste lära sig att sluta använda deras språk, och föra deras lögner vidare.
Israelerna fortsätter att outtröttligt sätta upp dessa fasader av storys, och alla de här fartygen säger att de har israeliskt tillstånd att resa in och ut ur Beiruts hamn. Jag kan iof. Förstå det efter den ”olyckliga” attacken på USS Liberty 1967, men ärligt talat tror jag inte att ett franskt krigsfartyg behöver be om tillstånd.

Och varför skulle ett skepp med skandinaviska civila behöva be om tillstånd av Israel för att lämna libanesiska hamnar?
Precis. Det borde du fråga skandinaverna. Det är löjligt, men det är vad de gör. De ber om fri lejd, det är vad de gör, för att träda in i libanesiskt farvatten. Jag skulle förstå det om de ville evakuera folk i Haifa, men Beirut? Genom att be dem om tillstånd så lämnar man över jurisdiktionen till israel.

Cencuren som Israel försöker att tvinga på medierna i norra Israel, och den som nu Hizbollah försöker införa här i Libanon har knappt väckt några reaktioner från medierna, utan setts som naturliga i ett krig. Hur tycker du att medierna borde agera?
Många arabiska nyhetsmedier har livesändningar över bombningarna. Al Jazeera, LBC, al Arabiya, osv. Vem är det som försöker tysta de arabiska kanalerna? Jo, Israel. Idag sköt israel sönder LBC:s och Al Manars tv-mastar. Men ingen försöker tysta israeliska tvstationer.

Men varför då denna respekt för censuren?
Alla respekterar cencur. Alla påtvingar sig själva en självcencur. Inte jag men många andra. Det är inte så att alla säger: Vi måste skriva samma sak.
Men det har blivit en vana. Jag vill inte kalla dem ”ockuperade områden” för jag vet att min redaktör kommer att få klagomål, så då kallar jag dem ”omstridda områden”, vi kallar inte muren för en mur, utan ett ”stängsel”. Vi kallar det inte för en koloni, utan en boättning, eller ett ”område”. Och genom en ständig förminskning av språket så förvandlar man palestinierna till oresonliga våldsverkare. För varför kastar palestinier sten mot israeliska tanks, om det handlar om en liten skärmytsling, något som går att lösa över en kopp te, eller i en rättssal.
Men journalister anpassar sig till detta, det blir en vana. Man vill inte vara en kontroversiell journalist. Låt oss bara få ut storyn. Alla kommer förstå varför, eller hur.

Det är ett väldigt tydligt fenomen bland svenska journalister, om de använder ett kritiskt språk mot israel så skulle de anklagas för att vara ensidiga, och skickas hem för att skriva travtabellen, eller något.

Det är vedervärdigt, och det är patetiskt, och fullständigt onödigt.
Andra världskriget slutade 1945, Hitler är död, och han mördade 6 miljoner judar. Allt är sant. Men vi är inte ansvariga, vi är en ny generation. Jag föddes 1946, min far stred mot tyskarna i första världskriget, och i andra, och min mor deltog i andra världskriget, för att hon var en radioreparatör för Royal Air Force. Och jag får brev som säger till mig att min mor är Adolf Eichmanns dotter. Det är oacceptabelt.

Vad ger dig hopp i mellanöstern?
Ingenting.

Inget?
Det enda hopp som finns här är att så många unga libaneser skickades utomlands under inbördeskriget för att utbildas, i Geneve, Paris, London och New york, att de kommit tillbaka för att bygga uppp sitt land igen, och vägrar dras in i ett nytt inbördeskrig. De har blivit vuxna.

Och nu flyr de landet.

Ja nu flyr de landet igen, och jag klandrar dem inte. Och i det här landet finns en inneboende motsättning. För det kan inte vara en modern stat så länge som det finns en konfessionalism att presidenten måste vara maronit, och premiärministern måste vara sunnimuslim, och talmannen måste vara shiamuslim, osv. Du kan inte ha en modern stat byggd på konfessionalism.
Men skulle man bortse ifrån religiös tillhörighet så upphör landet att vara libanon. Det är problemet.

Intervjun publiceras i veckans Flamman. Da far ni se Fiskis signera min kopia av hans bok, som nötts, kladdats ner, och tagits med all the way to fuckin Beirut.
Och, ok, jag har inte precis tagit mig igenom boken tva ganger, men det behover ju inte han veta. Det KUNDE vara sant, om jag inte hade haft ett liv. :)

Det här är Libanon 2006

Libanon 2006-07-22

Jag reste in i Libanon i fredags eftermiddag via Damaskus.
På en tom väg in i Bekaa-dalen satt jag i en bil med två unga libaneser, och kände rädslan bulta i kroppen.
Det är en konstig känsla att sitta i en bil, och veta att Israeliska flyg när som helst kan sluta ditt liv.,
Det finns inte något som hindrar dem, och ingen som kan hålla det emot dem.
Jag lämnade mina vänner i Bekaa-dalen när de israeliska obemannade spaningssonderna började surra i luften och de bestämde sig för att fly landet, eftersom anfallen från Apache-helikoptrarna var nära förestående.
De senaste dagarna har jag rest omkring i Beirut, och pratat med några av de hundratusentals libanesiska internflyktingar som flytt sina hem. De har flytt in i skolor och parker runtom i staden, tagit in på hotell, eller fått skydd hos vänner och släktingar.
Jag har suttit i komplett becksvart mörker, för att elen gått, och lyssnat på mullret av israeliska attackflygplan som flyger högt i Beiruts himmel.
Plan som orsakat död och förödelse i hela landet.
Jag har pratat med barn- små barn som bestämt hävdat att de inte är rädda för israel, samtidigt som skräcken lyst i deras ögon.
Det här är Libanon 2006.
Ett nytt år av martyrer, fastän man svor vid inbördeskrigets slut att det kriget skulle komma att bli det sista.
Det här är Libanon. Där sjukhus bombas och broar sprängs. Där en nybyggd och nyrenoverad flygplats ligger öde och flygplanen flugits därifrån, till trygghet. Där vägarna till den södra delen av landet är ofarbara och farliga. Där en libanesisk 23-årig kvinnlig journalist, sprängts i bitar, när hon sittandes i sin taxi försökt dokumentera Israels attacker.
Det här är Libanon där sjukhuspersonalen utbildats i USA, men där man bara har 25% bemanning trots att man genomlever en humanitär katastrof - eftersom vägarna är förstörda, och personalen sitter fast i sina städer och byar.
Libanons största sjukhus, Rafik Hariri-sjukhuset i Beirut har inte plats för alla skadade, och 30 procent av patienterna dör under intagningen, till följd av sina skador. Det är en siffra som vida överstiger den under inbördeskriget.
En utmattad ung sjukhuschef stod framför mig i måndags, med tårar i ögonen, och berättade att han inte sovit på 12 dagar. Han berättade att de tvingats skriva ut patienter som vårdats där eftersom sjukhuset är överbelagt, trots att dessa patienter inte längre haft några hem att åka tillbaka till.

Han berättade att Israel använt sig av både fosfor-bomber - som bränner sönder allt i sin väg, såväl som syrebomber, som får lungor att kollapsa, samt nya ”smarta” bomber, som når ner i bunkrar och skyddsrum. Det har inneburit att alla Libanons skyddsrum slutat skydda, och de familjer som gömmer sig där kan inte känna sig trygga ens där.
Han berättar att den absoluta majoriteten av alla dödade varit barn, som befunnit sig inomhus, och att Röda Korset, och internationella hjälporganisationer underlåtit att hjälpa dem. De har inte ens hört av sig för att ta reda på vilka behov som finns, och sjukhuset väntade nu på att en fri passage ska kunna öppnas från södra Libanon, för att de svårt skadade som vårdas på mindre kliniker ska kunna få hjälp på ett sjukhus med specialistkunskaper.
Det här är ett Libanon som i västerländsk media förlorat i aktualitet, allteftersom utlänningarna evakuerats. Ett Libanon som hör Ehud Olmert deklarera att för varje raket som skjuts mot Haifa ska tio byggnader demoleras i Beirut, och ett Libanon där krigets öppna sår strös inte med salt, utan fosfor.
Det här är Libanon 2006, och USA har just gett Israel en vecka till av skoningslöst och samvetslöst våld mot civila, innan man ska sätta sig ner för att diskutera ett vapenstillestånd.
Det här är Libanon 2006, och vi är alla medskyldiga till brottet.

Texten publiceras idag, på Aftonbladet Kultur

mitt nummer

om ni vill ringa eller messa

00 961 70 904 798

Flyktingar och rasmassor - Libanon 06

Jag har tillbringat de två senaste dagarna med att intervjua flyktingar som flytt ifrån sina hem i södra beirut och i de södra distrikten i libanon.
Myndigheterna här säger att det finns 500.000 internflyktingar i libanon som flytt ifrån sina hem, och ytterligare 300.000 flyktingar i Syrien. Men alla jag pratat med säger att siffrorna vida överstiger 800.000, då stadsdelen som Israeleerna bombat sönder i södra beirut tömts på uppskattningsvis 700.000 invånare av den dryga miljon som tidigare bott där.
Situationen går inte att förklara i siffror. Det är knappt så att jag själv förstår omfattningen av katastrofen.
Igår gick jag omkring i raserade bostadsområden, i den stadsdel som ni hört talas om som ”hizbollah-fästet”, Dahiye, en av Beiruts södra förorter.
Människorna i Dahiye är omgivna av flyktingläger som Bourj al Barajne, Det är en av de mest trångbodda, och slitna stadsdelarna i Beirut.
Eller var, ska jag kanske säga.
För Dahiye finns delvis inte längre.
Stora delar av stadsdelen har ersatts av grått pulver, med armeringsjärn, glasbitar och sönderslitna möbler och kläder som spritts som dammkorn.
Det är också avspärrat som säkerhetszon av Hizbollah, och jag eskorteras runt av två män i västar och stora automatvapen, som visar mig det som en gång varit deras stadsdel.
Jag gick omkring i de raserade husmassorna, och det kändes som att jag ville kräkas. Jag satte mig på huk, för att andas, och tårarna ville inte sluta rinna, de rann och rann, ner i dammet, och i fem minuter satt jag, och såg den lilla lilla pöl som mina tårar skapade i dammet.
Jag förstår inte hur det här kan hända.
Libanons sår är ännu öppna sen förra kriget, och de 15 år som gått sedan inbördeskrigets slut var knappt tillräckliga för att få människorna i det här landet att börja läka, att börja återuppbygga sitt land, och börja tro på ett liv långt bort ifrån skyddsrum, och bomber.
Nu är det hoppet återigen förstört.
I går satt jag med två små flickor, tvillingarna Zahrah och Hawrah. De är nio år gamla, och är inhysta i en skola i den stadsdel där jag bor, i Aicha Bakkar.
De berättade för mig om hur deras hem i Sarifa (ännu en stadsdel i Beirut) skakade varje gång bomberna föll.
Zahrah hade övertygat sin faster om att ta med henne till Chayah, som ligger lite närmare Beiruts kärna, eftersom hon var så rädd för bomberna.
Hawrah stannade med sin mamma och sin mormor.
Men bomberna hade skakat om stadsdelen, och till slut hade de tagit sig till skolan i Aicha Bakkar, där de fått veta att det fanns ett evakueringsläger för flyktingar.
Vid sex kvällen därpå hade Israeliska plan skjutit raketer mot både Chayah och mot Sarifa.
Hawrah hade befunnit sig inomhus i Sarifa när husets vägg plötsligt rasade, och hennes mamma hade skräckslaget fått gräva upp henne ur rasmassorna, skrikande, i tron att hennes lilla dotter dött.
Zahrah berättade att Hawrah varit livlös, att hennes mamma fått bära henne, för att hon varit så omtumlad och chockad, och så nära döden.
De tog sig till samma skola som Zahrah och hennes faster, och nu gick de små flickorna omkring, och lekte med varandra, och hjälpte sin mamma och faster att tvätta golvet rent, och laga mat.
I Ramz al Zarif-skolan har sommarlovslugnet i den gamla skolbyggnaden fått ett abrupt avslut.
De stora salarnas skolbänkar har staplats upp längs väggarna, och ersatts med påsar av tvätt och kläder.
Nu huserar nämligen ett hundratal flyktingar i skolan, i rum som är provisoriskt inredda med skumgummimadrasser, plastmattor på golven, och gasplattor.
De är alla libaneser. Flyktingarna som bor har alla flytt ifrån sina hem i södra Libanon eller ifrån Beiruts södra stadsdelar, och nu sitter de fast här, i sovsalar omgjorda till små hem på obestämd tid.
Skolan vaktas av en regeringssoldat, men det är Hizbollah som administrerar flyktinghjälpen, och säkerheten i just den skolan.
Jag pratar med Yasser, som är den som ansvarar för säkerhet och för att ta emot och följa med de journalister som vill intervjua flyktingarna.
Jag blir förhörd om vem jag är, vad jag gör, vem jag skriver för, och varför jag är där. Jag blir arg, eftersom jag kände mig utpekad, och anklagad, och vägrade misstänkas för att ha onda avsikter.
Senare får jag veta vad som orsakat paranoian:
Ryktet har spridit sig om att den libanesiska säkerhetsstyrkan gripit 30 spioner av olika nationalitet i Dahiye, och att dessa målat med en osynlig signalfärg på fasader runtom i området, som riktmärken för att israeliska raketer skulle kunna riktas ”rätt”. Hur man nu kan rikta raketer rätt om man skjuter mot ett tättbefolkat bostadsområde.
Ett annat spionrykte jag får återberättat för mig är om en palestinsk kvinna, som setts gå omkring med en kudde tryckt mot sig. Vart hon än gick sades hon ha kudden med sig, till och med in på toaletten.
När shababsen (unga män) tvingat till sig kudden hade de upptäckt att den innehållit en elektronisk apparat, samt tiotusen dollar.
Oavsett om ryktena är sanna eller inte så har de resulterat i en otrolig skräck bland befolkningen, inte bara en rädsla mot utlänningar, utan också mot grannar och okända.
Jag frågar regeringssoldaten varför det är Hizbollah, och inte regeringen som förser flyktingarna med förnödenheter, och administrerar säkerhet och samordning, men får inget riktigt svar, förutom en skakning på huvudet.

Yasser är en ung kille på 27 år som är aktiv i Hizbollah. Han lämnade skolan i gymnasiet för att gå in i Hizbollahs väpnade styrka.
Han berättar att Hizbollah varit hans allt.
Han säger att det som gjorde att han valde att gå in i partiet var att de var de enda som försvarade islam och broderliga värden muslimer emellan, när alla politiker i libanon korrumperades och bara såg om sitt eget hus.
Vi pratade länge länge.
Om kampen, om drömmen om ett land där människor var bröder, och tillåts leva i frihet och värdighet.
Jag berättar att jag aldrig skulle kunna rösta på ett religiöst parti, trots att jag tror, på Gud och på himlen, och han nickar.
Yassers religiositet verkar inte vara starkare eller mer fundamentalistisk än de flesta muslimer jag känner.
Men hans partitillhörighet skulle få många att rygga tillbaka.
Hizbollah för mig är Syrien och Iran. Det går inte att förneka sambandet, och trots att alla jag pratat med, både palestinier som uteslutande är sunnimuslimer, och vanliga shiamuslimska libaneser säger att de står bakom Sayyed Hassan Nasrallah, Hizbollahs ledare, så kan jag inte tänka på Hizbollah som något annat än en stat i staten.
Men Hizbollah är också de enda som fortsätter att hålla lågan levande för många i arabvärlden om att det finns något som heter broderskap, solidaritet med förtryckta, och ett förkastande av Israels och USA:s diktat i Mellanöstern.
De är de enda som kunnat tillgodoräkna sig militära segrar mot israel, och de är det enda verkliga hoten mot israels rykte som ett militärt överlägset.
De kan göra det som ingen annan kan: Hota Israels trygga sfär.

En route Lebnan

På vägen mellan Damaskus och den libanesiska gränsövergången hamnar jag i samma bil som Bilal, en välbärgad kanadensisk-libanesisk nittonårig kille.
Han beklagar sig högt över kriget, och över att hans bank vägrat att ge honom mer än 700 dollar när han flydde ut från Libanon.
En hotellnatt i Damaskus hade kostat honom nästan hela den summan, och även om hotellet han pratat om var det femstjärniga Hotel Cham, så tyckte Bilal uppenbart synd om sig själv.
Bilal säger att jag gör bäst i att stanna i Damaskus.
- Jag kan betala för din taxi om du vill, bara du åker tillbaka till stan.
Själv är han på väg till sin moster, som bor precis vid den syriska gränsen.

Vägen från den syriska till den libanesiska gränsen ligger öde när jag passerar, tidigt fredag eftermiddag. Soldaterna vid gränsen förvånades över att en turist ansökte om visum för att komma in i landet, eftersom det kört förbi mängder av busskonvojer med flyende turister de senaste dagarna. Med ett: welcome to Lebanon gick jag och satte mig i bilen igen.
Jag hade träffat Nada och hennes bror Mahmoud på den svenska ambassaden i Damaskus bara några timmar tidigare.
De var där för att försöka få visum till Sverige, för att besöka sin syster Mariam som bor i Malmö. Men ambassaden var stängd för allt utom evakuering av svenskar ifrån Syrien och Libanon, och de fick därför återvända hem, med ogjort ärende.
Jag berättar att jag är på väg till Beirut, och de erbjuder mig snart att slå följe med dem tillbaka till Libanon. Jag antar tacksamt erbjudandet.

Nada berättar för mig att hon ätit lugnande medicin den senaste veckan. Utflykten till ambassaden i Damaskus är det första som fått henne att slappna av sedan bombningarna startat.
Nada är en mycket vacker, och propert klädd tjej, och i sitt lockiga hår, och blonda slingor ser hon ut att vara mycket yngre än sina 29 år.
- Vi är inte vana vid det här, säger hon. Vi har sett hur palestinierna haft det i flera år, och alltid undrat hur de klarat av det. Vi är helt enkelt inte vana. När raketerna avfyras så skallrar mina knän mot varandra, och jag tappar aptiten helt och hållet.
En klumpig, och uråldrig libanesisk militärlastbil, nödtorftigt kamouflerad med några få trädgrenar var det första och enda fordon vi passerade på vägen in i Bekaa-dalen.
Vår chaufför ropade högt att han var säker på att de fyra eller fem libanesiska uniformerade soldaterna skulle dö snart.
- Hur ska de kunna överleva, frågade han. De kommer att dö, tro mig!
Nada och hennes bror Mahmoud tittar förläget på mig, som om chauffören sagt något som jag kanske inte borde ha behövt höra. En påminnelse om att landet vi befann oss i var farligt.

På väg till deras hemby Marj passerar vi en stor krater, mitt i vägen, som åstadkommits av en av de avfyrade raketerna.
Marj ligger mitt i Bekaa-dalen. De är en familj bestående av nio syskon, varav drygt hälften bor kvar hos föräldrarna. När vi kommer fram till huset är det fullt med folk där.
Två bilar står parkerade framför huset, och ett dussin människor rör sig runt det. Kvinnorna och några av barn sitter på altanen, och jag får veta att de är flyktingar, som just flytt ifrån Saida, i söder.
Barnen tittar nyfiket på min digitalkamera och jag fotograferar deras stillsamma lekar. Sedan sätter jag mig för att göra en intervju med kvinnorna, men strax därefter börjar kvinnan jag intervjuar att darra på läppen, och gråta alldeles förtvivlat. Resten av intervjutiden ägnar jag åt att trösta och krama om.
Nadas storasyster Iman berättar att familjernas ena bil gått sönder under flykten ifrån södra Libanon. Deras bror Zacharia var nu i full färd med att reparera den. Familjerna skulle fly vidare till Syrien, som vi just lämnat bakom oss.

De är shia-muslimer viskar hon till mig. Så vid bönetiden hade de bett om en svart bönesten, som shiamuslimer lägger pannan mot. Vi är ju sunnimuslimer, så vi har inga såna stenar, men det hade nog gått bra ändå.
Familjen är mån om att landsmännen ifrån söder ska trivas i deras hem, så de har dukat fram mat till alla, och kaffe och saft har tagits in från familjens butik, som ligger vägg i vägg med bostaden.
Efter en stund packas alla familjemedlemmar in i bilarna igen, och fortsätter sin färd mot gränsen. De är nio personer i varje bil, och trots att eftermiddagshettan lagt sig undrar jag hur de orkat sitta så där ihopträngda hela vägen ifrån Saida.

Pappa Mustafa Kanaan verkar vara den enda som hållit sin butik öppen under raketbeskjutningarna. Hans butik är också den enda som vägrat att chockhöja priserna på varorna, trots att dessa skjutit i höjden överallt annars.
- Vi måste ta hand om varandra, säger han. Jag förstår inte vad det är med människor som numera tar 150 dollar för en körning till Beirut när priset tidigare varit en bråkdel av det.
Vid kvällningen börjar så luften surra av de spaningsdroner som rör sig i området. Ett säkert tecken på att israeliska Apache-helikoptrar är på väg.
Familjen fattar ett snabbt beslut. De måste också fly.
Jag packar snabbt min ryggsäck, och Mahmoud tar mig till stora vägen, förbi den sönderskjutna glasfabriken, som försörjde mellan femhundra och sjuhundra familjer.
Vi får skjuts med en palestinsk äldre man, hela vägen till Beirut.

Med chairman Mao i bagaget kan vad som helst ske

Det krävdes att jag förklarade skämtet 4 gånger, för två olika personer, men jag misstänker att de ännu sitter och kliar sig i huvudet.
Vi landade i Damaskus strax innan fyra på morgonen. Ett halvfullt plan med nästan uteslutande araber på väg hem från, eller till semestern.
Flygvärdinnan jag pratade med berättade att det var väldigt ovanligt att ett plan till mellanöstern flög halvtomt mitt i högsäsongen. Hon sa att det berodde på att många avbokat sina resor, på grund av det spända läget.
Jag fyllde i det dokument som syriska inrikesministeriet har alla resenärer med utomarabiska pass fylla i.
Jag vill ge extra mycket kärlek till följande frågor: Fathers name, Mothers name, nationality, och Nationality of origin.
För er som aldrig stött på fenomenet förut, så ska jag förklara det. Man kan ju vara svensk, som jag, med svenskt pass. Men då upphör jag ju att vara det jag var innan jag blev svensk, nämligen palestinier, född i Syrien.
Men syrierna har överlistat systemet med sin fråga, och kommer runt hela den där svenskprylen genom att tvinga mig att skriva att jag är palestinier.
Eftersom jag är palestinier, född i syrien, med ett svenskt pass, så upphör jag egentligen att vara svensk när jag kommer in i syrien, och blir istället Arab.
Det har både sina för och nackdelar.
’Man blir till exempel bättre behandlad än de sydasiatiska gästarbetarna som suttit och väntat i timmar på att någon skulle behandla deras ansökningar.
Arabisk nationalism är en spännande grej.

En rolig scen utspelar sig mellan Uttråkad Viseringsmilitär (UV), och Självgod Viseringsbefäl (SV).
En dryg man tränger sig före mig i kön, och försöker få visering till en rysk, och en finsk medborgare.
Vår hjälte, den Uttråkade Viseringsmilitären säger att dessa två, eftersom de inte är Araber, måste ha tillåtelse från löjtnanten på Kontoret (från och med nu känd som The Man). Han skickar bort den dryga mannen.
Den dryga mannen kommer tillbaka efter tre minuter.
Då har han med sig Självgod Viseringsbefäl.
SV säger till UV att han ska sluta skicka folk till The Man, hela tiden. Klart att finnar och ryssar ska få sina stämplar hos honom, i luckan, och inte hos The Man.
Det är värsta köbildningen hos TM, och SV är trött på att UV skickar folk dit som inte hör hemma där.
UV: Det här är isåfall första gången som en finsk och en rysk medborgare passerar här utan tillstånd från TM.
SV: Nejnejnej. Hur många gånger ska jag behöva säga till dig? Alla nationaliteter får sina visum hos dig här i luckan. Alla nationaliteter med undantag för amerikanerna. De är de enda undantagen, det är bara de som ska vänta hos TM.
UV muttrar och säger något om könsorganen på mammorna till både TM och SV, och ”undantagen”.
I alla fall.
När jag, som Arab fått uppläst vad pappa, farfar och farmor heter (Allah yirhamha) och får veta att min far minsann inte tjänstgjort i Republikens Armé vilket han måste, så får jag mitt tremånadersvisum. Då, plötsligt, får Mongomilitären vid utgången syn på min fina Maoväska med kinesiska tecken på.
Han frågar vem det är på bilden, och jag svarar att det är en bild på ordförande Mao ifrån Kina.
- Ordförande Mao?
¬- Ja, ordförande Mao. Alltså, det är ett skämt. Det är ungefär som att jag skulle ha en väska med Hafez al Asads ansikte på. Det är bara kul. (Asad är den förre syriska presidenten som dog i juni 2000, och i sann republikansk anda efterträddes av sin son, Bashar al Asad).
Mongomilitären frågar igen. Varför har du Mao på väskan, och vad har han med president Asad att göra. Den här gången har han ropat till sig SV också.
-Alltså, det är ironi. För att jag aldrig skulle hylla ordförande Mao på riktigt med en väska. Men det blir roligt i sammanhanget…
- Och vad har det med Hafez al Asad att göra?
- Ingenting egentligen, men jag menar bara att det hade varit roligt på samma sätt. Om jag hade haft en väska med hans ansikte, och texten ”att tjäna staten”, på arabiska.
- Jag förstår inte vad som är roligt.
- Nej. Du har nog rätt, broder (akhoy) Jag tror att man måste ha varit där för att förstå det.

Note to self. Skoja inte om storhetsvansinniga ledare. Varken döda eller ännu levande.

Nu bär det av till Damaskus.
Och min resa har officiellt börjat.

Skrivet den 20 juli - I'm on my way

Jag sitter på Kastrups flygplats, och tittar på flygplanen som står uppställda och väntar på att bli lastade med passagerare, och bagage.
För en gångs skull är jag på tok för tidig, och kommer att få sitta i flera timmar och vänta på att få gå ombord mitt plan.
Det är många saker jag gör för första gången med den här resan.
Ni som känner mig vet ju att jag inte är berömd för att packa särskilt lätt.
Den här gången reser jag med en ryggsäck packning.
Kvinnan vid check-in disken letade nästan efter en större väska runt mig som skulle checkas in, men nej. Bara en handbagagestor väska, och en stöddig arab ska på det här planet.
Lite kläder, teknikprylar, och min tjocka och oumbärliga 1400-sidorsbok skriven av Robert Fisk, ”The great war for Civilisation” är vad som passerade den hårda gallringen.
Min känsla av osäkerhet just nu kommer nog av att jag inte har med mig hundra miljarder saker. Sjukt egentligen.

Den här dagen har varit fylld av farväl och tårar.

Avskeden började med en Varm och Trygg famn som snart skulle försvinna, och jag började ångra mitt beslut. Kanske hade jag förhastat mig ändå.
Jag fick slita mig, tvingade mig själv att tänka tankar som inte handlade om att slänga biljetten, och ha en vanlig svenne-sommar hemma i Malmö istället för att åka till Libanon. Snabbt, ta på väskan, innan jag ångrar mig igen.
Fort, springa ner på stan, för att ordna det sista, säga hejdå till de sista.
Christine och hennes syster, hemkommen från Beirut timmar innan, mötte mig på stan.
Helt plötsligt står tre coola arabiska brudar i en svettig reabutik i Malmö och tåras.
Jag grät, jag grät verkligen. Och jag skämdes för att jag grät, och skyndade därifrån. En varm vän till, en puss på kinden, ta ett djupt andetag, och springa till stationen, fastän jag hade all tid i världen. Det enda som jagade mig var tvivlet.
Det här har varit mitt beslut hela vägen, och jag är väldigt medveten om det.
Jag har konsulterat er som jag tycker om, förklarat mina skäl för att åka, och vad jag tror att jag, ett litet ingenting i det politiska universum – ska kunna åstadkomma. Vilken förändring kan jag göra, jag som inte ens kan tvätta ett sår i fingret så att det inte infekteras.
Sanningen är väl den att jag inte tror att jag kan göra speciellt mycket.
Men jag vill inte sitta framför tv:n, eller sitta i ett soligt folkets park i Malmö, och tänka ”Fan det är förjävligt det som händer där nere”.
Jag vet att förändring inte kommer med en person.
Jag kommer inte att rädda Mellanöstern, jag kan inte skydda alla barn som gråter sig till sömns i Beirut, Haifa, Saida, Gaza eller Hebron inatt.
Jag kan inte ens trösta dem.
Men jag kan påverka er. Jag kan påverka dig som läser de här orden just nu.
Jag kan vara dina ögon och öron på en plats som kan kännas som väldigt långt borta.
Jag kan få er som älskar mig att uppleva människorna där. Jag kan vara ett språkrör genom vilket de kan tala, genom vilket de blir till kött och blod, och inte bara anonyma offer i ett orättfärdigt krig.
Till och med det är att be om mycket, men det är vad jag ber för.

24 hours away - Ett dygn kvar

This picture was taken in Byblos, (Jbeil) less than a year ago.
Elin, Caroline and I travelled around Lebanon last summer. We loved the ruins, and the country.
24 hours until departure, and I do not know what is left of the places, and the people from our trip the previous year.

I don't even know if I will be allowed entry.

With very few belongings, a passport, trekking shoes, I am hoping this will work out.

I am frightened.

What scares me the most with this journey is the thought of not being affected by what is taking place right now. The risk of it numbing my soul, making me incapable of feeling sorrow, anger or solidarity, and leaving me with a selfish fear for my own well-being.
A wise friends once told me of a muslim prayer, that goes something like:

Please God, save me from an eye that does not cry, a heart that does not forgive, and a self that does not become satiated.

I hope that my soul will not become satiated of experiences, of emotions, or of grief.
That is the worst thing that could happen. To return home and regret ever going.

So long, friends. We'll stay in touch.


Det här kortet är taget i Byblos, för ett år sedan. Jag, Elin och Caroline reste runt i Libanon förra sommaren. Vi älskade ruinerna, och landet.
Ett dygn kvar till avresa, och jag vet inte vad det är kvar av platserna, och människorna vi såg för ett år sedan.

jag vet inte ens om jag kan ta mig in.

Med några få tillhörigheter, ett pass, pengar, och fotriktiga skor hoppas jag att det ska gå.

Jag är rädd.
Det som skrämmer mig mest inför resan är tanken på att inte påverkas av det som händer just nu. Att bli helt stum i själen, att inte förmås känna sorg, vrede, eller solidaritet, utan bara självisk oro.
En vis person återberättade en muslimsk bön till mig en gång:
"Please God. Keep me from an eye that does not cry, a heart that does not forgive, and a self that does not become satiated"...

Jag hoppas att mitt inre inte mättas på upplevelser, på känslor och på sorg.
Det är det värsta jag kan komma på.
Att komma hem och ångra att jag någonsin åkte.

Så tills dess, vänner.

Vi hörs

Two days to departure - Två dagar innan avfärd

http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,856474,00.html

I was so angry, sad, and desperate that I wrote a letter that was published in Aftonbladet. The letter was written during the Gaza bombings, and I could not have known at the time that I would have reason to write another letter, about Lebanon.
As Lebanon has also come under fire, in a Middle East that is already in flames, I have made a decision to do the only thing I can do: To journey to Lebanon, and write about what is happening.
This blog is dedicated to all of you back home, and to the people of Lebanon, Palestine and Iraq.
Your stories deserve to be told, and your lives deserve to be defended.

*************************** *************************

I am currently sitting here, trying to list everything that needs to be taken care of before my departure.
In exactly 2 days I will head to the airport, get on plane that will take me to Syria, and from there, early friday morning, I will enter Lebanon.

Very weird. I know it may sound strange, but I am looking forward to it.
Going back to the country that I travelled around no more a year ago, with my two swedish girlfriends, revisiting places that are still fresh in my mind, yet so far away.
It's like visiting an alternative world, an alternative Lebanon.
I am not a trained journalist, I am no expert in lebanese history or politics, or in the people.
But ever since the bombings started, and the attack on Lebanon was initiated, I've had this overwhelming feeling that can be summed up in the two words: "this sucks".
It sucks that our journalists are merely interested in the wellbeing of the foreign tourists stuck in lebanon, and that they seem to have forgotten about the civilian population that has been left without any way of escaping or protesting to what is happening to them.
It sucks that the war can be broadcast as a clinical game, as if it is a game of Battle Ship.
Every rocket and every bomb that is released and hits a target will maime lives, and destroy a country that has fought its way out of the ruins of civil war.
That is why I am going.
I will do my best to update the blog as often as I can.
I am aware of the fact that some of you would prefer that I not go.
And I understand. But I am not doing this to make you nervous, or because I need a break from my regular job.
I am in Lebanon to try to tell you what I see, to talk to people who would otherwise not be seen, whose voices would otherwise not be heard.

For that reason I would appreciate if those of you reading this would link to my blog, tell other people what you have read here, and say "but I know a girl who is in Lebanon right now, and she said that..."'

Send me all of your questions, comments, rebutals, and encouragements.

I need all of the perspectives I can possibly get.




http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,856474,00.html

Jag var arg, ledsen, och desperat, och skrev ett brev, som publicerades i Aftonbladet. Jag skrev det under bombningarna av Gaza, och kunde då inte veta att jag skulle få anledning att skriva ännu mer, om Libanon.
När även Libanon nu blivit krigsskådeplats i ett Mellanöstern i brand, har jag beslutat mig för att göra det enda jag kan göra: Att resa ner och berätta.
Den här bloggen tillägnas er där hemma, och till Libanons, Palestinas och Iraks folk. Era historier förtjänar att berättas, och era liv förtjänar att försvaras.

************************************************


Sitter och försöker gå igenom allt som ska vara klart innan min avresa.
Om nästan exakt två dagar åker jag till flygplatsen, sätter mig på ett plan som ska ta mig till Syrien, och därifrån, fredag morgon åker jag in i Libanon.
Sjukt... Jag vet att det låter konstigt, men jag ser fram emot det.
Att resa tillbaka till landet som jag reste i med mina två svenska vänner för exakt ett år sedan, att se platser som fortfarande är färska i minnet, men ändå så långt borta. Som att besöka en alternativ värld, ett alternativt libanon.
Jag är inte någon utbildad journalist, jag är inte ens expert på landet, och det historiska libanon, eller på människorna.
Men det har bara känts så starkt i mig, ända sedan attackerna påbörjades, att det som händer är för jävligt.
Det är för jävligt att våra journalister bara intresserat sig för de utländska turisternas välmående, och glömt den civilbefolkning som nu sitter fast i sitt land utan någon möjlighet att kunna fly eller protestera.
Det är för jävligt att det som händer kan framställas som ett kliniskt spel, som om det är en fråga om ett parti "Sänka Skepp".
Varje raket som faller, varje bomb som släpps träffar ett mål, skördar liv, och förstör ett land som kämpat sig upp ifrån ett raserat inbördeskrig.
Det är därför jag åker.

Jag kommer att försöka uppdatera den här sidan så ofta som jag kan.

Jag vet att det finns vissa av er som helst hade sett att jag inte åkte.
Och jag förstår er. Men jag reser inte för att göra er nervösa, eller för att jag behöver en paus från mitt vanliga jobb.
Jag är i Libanon för att försöka berätta vad jag ser, försöka prata med människor som annars inte syns, som annars inte får tala.

Därför vore jag glad om ni som läser det här ville länka vidare, berätta vidare, säga "men jag vet en tjej som är där nere just nu, och hon säger att..."

Hör av er med frågor, pepp, kommentarer och invändningar.

jag behöver alla infallsvinklar jag kan få.