Two days to departure - Två dagar innan avfärd

http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,856474,00.html

I was so angry, sad, and desperate that I wrote a letter that was published in Aftonbladet. The letter was written during the Gaza bombings, and I could not have known at the time that I would have reason to write another letter, about Lebanon.
As Lebanon has also come under fire, in a Middle East that is already in flames, I have made a decision to do the only thing I can do: To journey to Lebanon, and write about what is happening.
This blog is dedicated to all of you back home, and to the people of Lebanon, Palestine and Iraq.
Your stories deserve to be told, and your lives deserve to be defended.

*************************** *************************

I am currently sitting here, trying to list everything that needs to be taken care of before my departure.
In exactly 2 days I will head to the airport, get on plane that will take me to Syria, and from there, early friday morning, I will enter Lebanon.

Very weird. I know it may sound strange, but I am looking forward to it.
Going back to the country that I travelled around no more a year ago, with my two swedish girlfriends, revisiting places that are still fresh in my mind, yet so far away.
It's like visiting an alternative world, an alternative Lebanon.
I am not a trained journalist, I am no expert in lebanese history or politics, or in the people.
But ever since the bombings started, and the attack on Lebanon was initiated, I've had this overwhelming feeling that can be summed up in the two words: "this sucks".
It sucks that our journalists are merely interested in the wellbeing of the foreign tourists stuck in lebanon, and that they seem to have forgotten about the civilian population that has been left without any way of escaping or protesting to what is happening to them.
It sucks that the war can be broadcast as a clinical game, as if it is a game of Battle Ship.
Every rocket and every bomb that is released and hits a target will maime lives, and destroy a country that has fought its way out of the ruins of civil war.
That is why I am going.
I will do my best to update the blog as often as I can.
I am aware of the fact that some of you would prefer that I not go.
And I understand. But I am not doing this to make you nervous, or because I need a break from my regular job.
I am in Lebanon to try to tell you what I see, to talk to people who would otherwise not be seen, whose voices would otherwise not be heard.

For that reason I would appreciate if those of you reading this would link to my blog, tell other people what you have read here, and say "but I know a girl who is in Lebanon right now, and she said that..."'

Send me all of your questions, comments, rebutals, and encouragements.

I need all of the perspectives I can possibly get.




http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,856474,00.html

Jag var arg, ledsen, och desperat, och skrev ett brev, som publicerades i Aftonbladet. Jag skrev det under bombningarna av Gaza, och kunde då inte veta att jag skulle få anledning att skriva ännu mer, om Libanon.
När även Libanon nu blivit krigsskådeplats i ett Mellanöstern i brand, har jag beslutat mig för att göra det enda jag kan göra: Att resa ner och berätta.
Den här bloggen tillägnas er där hemma, och till Libanons, Palestinas och Iraks folk. Era historier förtjänar att berättas, och era liv förtjänar att försvaras.

************************************************


Sitter och försöker gå igenom allt som ska vara klart innan min avresa.
Om nästan exakt två dagar åker jag till flygplatsen, sätter mig på ett plan som ska ta mig till Syrien, och därifrån, fredag morgon åker jag in i Libanon.
Sjukt... Jag vet att det låter konstigt, men jag ser fram emot det.
Att resa tillbaka till landet som jag reste i med mina två svenska vänner för exakt ett år sedan, att se platser som fortfarande är färska i minnet, men ändå så långt borta. Som att besöka en alternativ värld, ett alternativt libanon.
Jag är inte någon utbildad journalist, jag är inte ens expert på landet, och det historiska libanon, eller på människorna.
Men det har bara känts så starkt i mig, ända sedan attackerna påbörjades, att det som händer är för jävligt.
Det är för jävligt att våra journalister bara intresserat sig för de utländska turisternas välmående, och glömt den civilbefolkning som nu sitter fast i sitt land utan någon möjlighet att kunna fly eller protestera.
Det är för jävligt att det som händer kan framställas som ett kliniskt spel, som om det är en fråga om ett parti "Sänka Skepp".
Varje raket som faller, varje bomb som släpps träffar ett mål, skördar liv, och förstör ett land som kämpat sig upp ifrån ett raserat inbördeskrig.
Det är därför jag åker.

Jag kommer att försöka uppdatera den här sidan så ofta som jag kan.

Jag vet att det finns vissa av er som helst hade sett att jag inte åkte.
Och jag förstår er. Men jag reser inte för att göra er nervösa, eller för att jag behöver en paus från mitt vanliga jobb.
Jag är i Libanon för att försöka berätta vad jag ser, försöka prata med människor som annars inte syns, som annars inte får tala.

Därför vore jag glad om ni som läser det här ville länka vidare, berätta vidare, säga "men jag vet en tjej som är där nere just nu, och hon säger att..."

Hör av er med frågor, pepp, kommentarer och invändningar.

jag behöver alla infallsvinklar jag kan få.