Flyktingar och rasmassor - Libanon 06

Jag har tillbringat de två senaste dagarna med att intervjua flyktingar som flytt ifrån sina hem i södra beirut och i de södra distrikten i libanon.
Myndigheterna här säger att det finns 500.000 internflyktingar i libanon som flytt ifrån sina hem, och ytterligare 300.000 flyktingar i Syrien. Men alla jag pratat med säger att siffrorna vida överstiger 800.000, då stadsdelen som Israeleerna bombat sönder i södra beirut tömts på uppskattningsvis 700.000 invånare av den dryga miljon som tidigare bott där.
Situationen går inte att förklara i siffror. Det är knappt så att jag själv förstår omfattningen av katastrofen.
Igår gick jag omkring i raserade bostadsområden, i den stadsdel som ni hört talas om som ”hizbollah-fästet”, Dahiye, en av Beiruts södra förorter.
Människorna i Dahiye är omgivna av flyktingläger som Bourj al Barajne, Det är en av de mest trångbodda, och slitna stadsdelarna i Beirut.
Eller var, ska jag kanske säga.
För Dahiye finns delvis inte längre.
Stora delar av stadsdelen har ersatts av grått pulver, med armeringsjärn, glasbitar och sönderslitna möbler och kläder som spritts som dammkorn.
Det är också avspärrat som säkerhetszon av Hizbollah, och jag eskorteras runt av två män i västar och stora automatvapen, som visar mig det som en gång varit deras stadsdel.
Jag gick omkring i de raserade husmassorna, och det kändes som att jag ville kräkas. Jag satte mig på huk, för att andas, och tårarna ville inte sluta rinna, de rann och rann, ner i dammet, och i fem minuter satt jag, och såg den lilla lilla pöl som mina tårar skapade i dammet.
Jag förstår inte hur det här kan hända.
Libanons sår är ännu öppna sen förra kriget, och de 15 år som gått sedan inbördeskrigets slut var knappt tillräckliga för att få människorna i det här landet att börja läka, att börja återuppbygga sitt land, och börja tro på ett liv långt bort ifrån skyddsrum, och bomber.
Nu är det hoppet återigen förstört.
I går satt jag med två små flickor, tvillingarna Zahrah och Hawrah. De är nio år gamla, och är inhysta i en skola i den stadsdel där jag bor, i Aicha Bakkar.
De berättade för mig om hur deras hem i Sarifa (ännu en stadsdel i Beirut) skakade varje gång bomberna föll.
Zahrah hade övertygat sin faster om att ta med henne till Chayah, som ligger lite närmare Beiruts kärna, eftersom hon var så rädd för bomberna.
Hawrah stannade med sin mamma och sin mormor.
Men bomberna hade skakat om stadsdelen, och till slut hade de tagit sig till skolan i Aicha Bakkar, där de fått veta att det fanns ett evakueringsläger för flyktingar.
Vid sex kvällen därpå hade Israeliska plan skjutit raketer mot både Chayah och mot Sarifa.
Hawrah hade befunnit sig inomhus i Sarifa när husets vägg plötsligt rasade, och hennes mamma hade skräckslaget fått gräva upp henne ur rasmassorna, skrikande, i tron att hennes lilla dotter dött.
Zahrah berättade att Hawrah varit livlös, att hennes mamma fått bära henne, för att hon varit så omtumlad och chockad, och så nära döden.
De tog sig till samma skola som Zahrah och hennes faster, och nu gick de små flickorna omkring, och lekte med varandra, och hjälpte sin mamma och faster att tvätta golvet rent, och laga mat.
I Ramz al Zarif-skolan har sommarlovslugnet i den gamla skolbyggnaden fått ett abrupt avslut.
De stora salarnas skolbänkar har staplats upp längs väggarna, och ersatts med påsar av tvätt och kläder.
Nu huserar nämligen ett hundratal flyktingar i skolan, i rum som är provisoriskt inredda med skumgummimadrasser, plastmattor på golven, och gasplattor.
De är alla libaneser. Flyktingarna som bor har alla flytt ifrån sina hem i södra Libanon eller ifrån Beiruts södra stadsdelar, och nu sitter de fast här, i sovsalar omgjorda till små hem på obestämd tid.
Skolan vaktas av en regeringssoldat, men det är Hizbollah som administrerar flyktinghjälpen, och säkerheten i just den skolan.
Jag pratar med Yasser, som är den som ansvarar för säkerhet och för att ta emot och följa med de journalister som vill intervjua flyktingarna.
Jag blir förhörd om vem jag är, vad jag gör, vem jag skriver för, och varför jag är där. Jag blir arg, eftersom jag kände mig utpekad, och anklagad, och vägrade misstänkas för att ha onda avsikter.
Senare får jag veta vad som orsakat paranoian:
Ryktet har spridit sig om att den libanesiska säkerhetsstyrkan gripit 30 spioner av olika nationalitet i Dahiye, och att dessa målat med en osynlig signalfärg på fasader runtom i området, som riktmärken för att israeliska raketer skulle kunna riktas ”rätt”. Hur man nu kan rikta raketer rätt om man skjuter mot ett tättbefolkat bostadsområde.
Ett annat spionrykte jag får återberättat för mig är om en palestinsk kvinna, som setts gå omkring med en kudde tryckt mot sig. Vart hon än gick sades hon ha kudden med sig, till och med in på toaletten.
När shababsen (unga män) tvingat till sig kudden hade de upptäckt att den innehållit en elektronisk apparat, samt tiotusen dollar.
Oavsett om ryktena är sanna eller inte så har de resulterat i en otrolig skräck bland befolkningen, inte bara en rädsla mot utlänningar, utan också mot grannar och okända.
Jag frågar regeringssoldaten varför det är Hizbollah, och inte regeringen som förser flyktingarna med förnödenheter, och administrerar säkerhet och samordning, men får inget riktigt svar, förutom en skakning på huvudet.

Yasser är en ung kille på 27 år som är aktiv i Hizbollah. Han lämnade skolan i gymnasiet för att gå in i Hizbollahs väpnade styrka.
Han berättar att Hizbollah varit hans allt.
Han säger att det som gjorde att han valde att gå in i partiet var att de var de enda som försvarade islam och broderliga värden muslimer emellan, när alla politiker i libanon korrumperades och bara såg om sitt eget hus.
Vi pratade länge länge.
Om kampen, om drömmen om ett land där människor var bröder, och tillåts leva i frihet och värdighet.
Jag berättar att jag aldrig skulle kunna rösta på ett religiöst parti, trots att jag tror, på Gud och på himlen, och han nickar.
Yassers religiositet verkar inte vara starkare eller mer fundamentalistisk än de flesta muslimer jag känner.
Men hans partitillhörighet skulle få många att rygga tillbaka.
Hizbollah för mig är Syrien och Iran. Det går inte att förneka sambandet, och trots att alla jag pratat med, både palestinier som uteslutande är sunnimuslimer, och vanliga shiamuslimska libaneser säger att de står bakom Sayyed Hassan Nasrallah, Hizbollahs ledare, så kan jag inte tänka på Hizbollah som något annat än en stat i staten.
Men Hizbollah är också de enda som fortsätter att hålla lågan levande för många i arabvärlden om att det finns något som heter broderskap, solidaritet med förtryckta, och ett förkastande av Israels och USA:s diktat i Mellanöstern.
De är de enda som kunnat tillgodoräkna sig militära segrar mot israel, och de är det enda verkliga hoten mot israels rykte som ett militärt överlägset.
De kan göra det som ingen annan kan: Hota Israels trygga sfär.