24 hours away - Ett dygn kvar

This picture was taken in Byblos, (Jbeil) less than a year ago.
Elin, Caroline and I travelled around Lebanon last summer. We loved the ruins, and the country.
24 hours until departure, and I do not know what is left of the places, and the people from our trip the previous year.

I don't even know if I will be allowed entry.

With very few belongings, a passport, trekking shoes, I am hoping this will work out.

I am frightened.

What scares me the most with this journey is the thought of not being affected by what is taking place right now. The risk of it numbing my soul, making me incapable of feeling sorrow, anger or solidarity, and leaving me with a selfish fear for my own well-being.
A wise friends once told me of a muslim prayer, that goes something like:

Please God, save me from an eye that does not cry, a heart that does not forgive, and a self that does not become satiated.

I hope that my soul will not become satiated of experiences, of emotions, or of grief.
That is the worst thing that could happen. To return home and regret ever going.

So long, friends. We'll stay in touch.


Det här kortet är taget i Byblos, för ett år sedan. Jag, Elin och Caroline reste runt i Libanon förra sommaren. Vi älskade ruinerna, och landet.
Ett dygn kvar till avresa, och jag vet inte vad det är kvar av platserna, och människorna vi såg för ett år sedan.

jag vet inte ens om jag kan ta mig in.

Med några få tillhörigheter, ett pass, pengar, och fotriktiga skor hoppas jag att det ska gå.

Jag är rädd.
Det som skrämmer mig mest inför resan är tanken på att inte påverkas av det som händer just nu. Att bli helt stum i själen, att inte förmås känna sorg, vrede, eller solidaritet, utan bara självisk oro.
En vis person återberättade en muslimsk bön till mig en gång:
"Please God. Keep me from an eye that does not cry, a heart that does not forgive, and a self that does not become satiated"...

Jag hoppas att mitt inre inte mättas på upplevelser, på känslor och på sorg.
Det är det värsta jag kan komma på.
Att komma hem och ångra att jag någonsin åkte.

Så tills dess, vänner.

Vi hörs