Fiskis-intervjun

Robert Fisk är legendarisk.
Han har rapporterat ifrån Mellanöstern sedan 1970-talet, och har levt i Beirut de senaste trettio åren.
Förra året släpptes hans mastodontverk ”The great war for civilisation – The conquest for the middle east”, och det är en genomgång av vad väst gjort för att kunna behålla kontrollen över länderna i Mellanöstern, men också om krigen som förts mellan de som varit ”våra” vänner, och ”våra” fiender.
Jag träffar Robert Fisk i hans hem i västra Beirut, med utsikt över Medelhavet, och det ensamma israeliska krigsfartyg som vaktar där.
Det har varit tio fruktansvärda dagar i Libanon, tio dagar av grundlig förstörelse av infrastruktur, sjukhus, vägar och människoliv.

Mr Fisk. Vad är det som händer i libanon just nu?
Det som händer är en repetion av samma teatrala cyniska smutsiga krig som vi sett 1978, 1982, 1993, och 1996. Israelerna tror att de är på ett korståg mot världsterrorn, den här gången med hjälp av mr Bush. Libaneserna menar att det är de är offren, vilket naturligtvis är sant, syrierna befäster sin roll i Mellanöstern genom att använda Hizbollah för att kunna styra händelseutvecklingen, vilket de gör, och syrierna väntar på att USA, eller FN eller EU ska komma till Damaskus som ju är, som du vet Libanons verkliga huvudstad, och säga ”Snälla, mr Asad, skulle du kunna använda ditt inflytande för att få till stånd en vapenvila”. Det kommer han naturligtvis att göra, när villkoren är gynnsamma. Men det handlar också om den uttänkta och medvetna israeliska förstörelsen av Libanon och dess konfessionella samhälle. Den här operationen måste ha planerats i månader av hizbollah.
Till exempel måste de ha varit medvetna om den brutalitet med vilken israel skulle svara. När de angrep krigsfartyget som låg utanför Beiruts kust, så klev de inte bara upp en dag, och efter att ha ätit lite Hummus, sade ”Där är ett israeliskt krigsfartyg, det skjuter vi på”.
De väntade i veckor på det där skeppet, och de visste att det skulle komma, och missilen sköts från Jennah. För flera veckor sedan skickade Hizbollah en liten obemannad spaningsfarkost över norra Israel, och de identifierade den Israeliska militärens hemliga kontrollcenter, vilket är en plats som heter Miron, och i israel är känt som operation Apollo. Och de placerade missiler på toppen av berget. Den här operationen har därför planerats många månader i förväg.
Och målet har varit att producera samma brutala och grymma svar som Israel nu varit så vänliga att bistå Hizbollah med.

Vad vinner Hizbollah på den här operationen?
De visar vem det är som faktiskt kontollerar Libanon.
Tror du att det är mr Siniora som styr Libanon, han som gråter på TV. Knappast.

Räknar de då kallt med de hundratals civila libaneser som kommer att dö i attackerna?
Ja, det är jag säker på att de gör, på ett väldigt kalkylerat sätt. Ja.

I Sverige handlade det mesta om rapporteringen härifrån om den tillfångatagna israeliska soldaten i Gaza, de två tillfångatagna soldaterna i Libanon, och om de hemvändande turisterna som suttit fast i Libanon. Håller du med om det påståendet?
Det är inte så min tidning rapporterat härifrån. Vi har pratat om den otaliga mängd civila dödsoffer i Libanon, och de lika grymma, men på en mycket mindre skala, civila dödsoffren i Israel.
Varför är då rapporteringen så skev?
Det här kan vi prata om i timmar. I USA är medierna i stort pro-israeliska, eftersom de vet att om de kritiserar israel för mycket så kommer den israeliska lobbyn att fördöma dem, och kalla dem antisemitiska.
I storbrittanien har vi samma problem, men min redaktör säger bara till dem att försvinna, då vi inte är intresserade av att prata på de smutsiga och förtalande villkoren.
Människor som kallar hederliga kritiker av Israel för antisemiter gör den verkliga antisemitismen rumsren. Det är en illasinnad och vedervärdig lögn.
Vi är inte antisemiter, och min redaktör har tagit ställning för att alltid trycka sanningen, oavsett vad någon säger om oss, och det är också vad vi gör.
Men jag är äcklad och skäms över den generella rapporteringen i den västerländska pressen, med några få lysande undantag. Coria della Serra, the Irish times, en eller ett par mindre nyhetstidningar i USA, the Independent, the Guardian. Det är patetiskt, verkligen patetiskt.
Jag tittade på BBC, och deras massiva kraftansträngning för att insinuera att Israel lider lika mycket som Libanon är skamlig att lyssna till.

Tror du att detta kommer att förvärras allteftersom kriget fortgår?
Jag vet inte, jag vet inte vad som kommer ske. Min kristallkula har gått sönder. Så jag vet faktiskt inte hur det här kommer att gå.

Jag har läst din bok…
Har du läst ut den? (Fisks senaste bok, The great War for civilisation är över 1400 sidor tjock)

Ja, två gånger.
Herregud, då kommer jag och förhör dig på den till jul.

I din bok säger du att du är förvånad över att den arabiska och muslimska världen varit så återhållsamma i sin reaktion mot västvärlden.
Ja, det är jag, men jag vet inte hur länge det kommer att vara. Jag var nere i Cherifa, för två dagar sedan, där de mördat alla de där människorna i ett kvarter, och man kan inte ens hitta dem. Jag minns att jag då tänkte att ett nytt 11 september kommer att äga rum.
Jag minns att jag tänkte det.
Den här idén att man konstant ska kunna förlita sig på att den muslimska världen ska svälja straff efter straff, mer och mer, och fortsätta att höra lögnerna, och sedan se händelserna utspela sig på TV är ren galenskap. Araberna ser ju al Jazeera och ser det halshuggna barnet som vi i väst inte visar, eftersom vi i väst påstår att vi har sådan respekt för döda kroppar.

Jag har intervjuat flyktingar hela dagen, på en skola i Aicha Bakkar, det distrikt där jag bor, och där administrationen i skolan sköttes av Hizbollah...
Men varför var det Hizbollah, och inte den libanesiska regeringen?
Det är den frågan du måste ställa till dig själv.

Alla flyktingarna berättade hur mycket de älskar Hassan Nasrallah, och att han är den enda ledaren i mellanöstern som verkligen gör något mot israelerna. Hur farliga är Hizbollah verkligen mot de amerikanska och israeliska intressena i Mellanöstern.
Om man betraktar Hizbollah som en liten fluga, en ”sarsour” (betyder insekt eller ohyra på arabiska, min anm) och i respons på två kidnapppade soldater och tre dödade så kidnappar och dödar du ett större antal Hizbollah-kämpar som svar, då är de inte speciellt viktiga. Men om Hizbollah kan frammana denna barbariska respons, som vi ser framför oss just nu, då blir Hizbollah plötsligt väldigt viktiga. De blir Syriens och Irans finger i Mellanöstern.
Eller om man som amerikanerna tror att det finns ett system, och ett aldrig avtagande nätverk av världsterror, en cancersvulst i den libanesiska kroppen, som den israeliska generalkonsuln i New York kallade det igår då ökar Hizbollah i värde. Jag har noterat hur de återanvänder gammalt språk, eftersom jag gick igenom mina gamla arkiv, och såg att det var exakt vad den israeliska premiärministern Menachem begin kallade palestinierna 1982, och exakt vad Shimon Peres kallade dem 1986.
Så de återanvänder samma språk. 1986 var det ett ord som användes 8 dagar innan vapenstilleståndet, då var det en cancersvulst, så vem vet, vi kanske bara har 8 dagar kvar innan det blir lugnt. Jag vet inte.
Men alla de här skrävlarna, som jag kallar dem, Ehud Olmert, Nasrallah mfl. De vrålar och skrävlar och använder brösttoner. Det finns ett stycke i Kung Lear som lyder: "I shall do such things i know not, and they will be the terrors of the earth", och alla blir alldeles rädda, alldeles skräckslagna.
Men det är skitsnack, för de kommer inte att göra sådana saker.
Ehud Olmert säger att de aldrig kommer att förhandla om fångar, eller hur.
Israelerna har alltid förhandlat om sina fångar, och de kommer verkligen inte att sluta nu, så de kommer att göra det den här gången också, och de kommer göra det i framtiden också. 2004 bytte de 1054 arabiska fångar mot två döda israeliska soldater och en israelisk spion. Det är ju löjligt. Och nu säger de: Vi kommer att invadera södra Libanon. Jag tror inte att de kommer att invadera södra Libanon. De kanske skickar trupper över gränsen, men de kommer inte att försöka ta området, eftersom de skulle få sina näsor avklippta. Hizbollah skulle älska det ifall israelerna försökte erövra södra Libanon.
Alla de här sakerna är trams.
Israelerna säger att de har en blockad av libanesiskt farvatten. Det finns ingen sådan blockad.
Sedan förra fredagen när Hizbollah träffade deras krigsfartyg, och dödade fyra besättningsmän, så brann skeppet i 15 timmar, och de förlorade nästan skeppet, det sjönk nästan. Det finns inga skepp från den israeliska flottan här, för de vill inte riskera att bli sänkta.
Det existerar ingen blockad av libanesiskt farvatten, men BBC står och och påstår att så är fallet. Hur kan det finnas en blockad om här inte finns några skepp att upprätthålla blockaden? Självklart kan de inte ha sina skepp här, eftersom det skulle vara omöjligt att upprätthålla, men det finns ingen blockad, och västerländska journalister måste lära sig att sluta använda deras språk, och föra deras lögner vidare.
Israelerna fortsätter att outtröttligt sätta upp dessa fasader av storys, och alla de här fartygen säger att de har israeliskt tillstånd att resa in och ut ur Beiruts hamn. Jag kan iof. Förstå det efter den ”olyckliga” attacken på USS Liberty 1967, men ärligt talat tror jag inte att ett franskt krigsfartyg behöver be om tillstånd.

Och varför skulle ett skepp med skandinaviska civila behöva be om tillstånd av Israel för att lämna libanesiska hamnar?
Precis. Det borde du fråga skandinaverna. Det är löjligt, men det är vad de gör. De ber om fri lejd, det är vad de gör, för att träda in i libanesiskt farvatten. Jag skulle förstå det om de ville evakuera folk i Haifa, men Beirut? Genom att be dem om tillstånd så lämnar man över jurisdiktionen till israel.

Cencuren som Israel försöker att tvinga på medierna i norra Israel, och den som nu Hizbollah försöker införa här i Libanon har knappt väckt några reaktioner från medierna, utan setts som naturliga i ett krig. Hur tycker du att medierna borde agera?
Många arabiska nyhetsmedier har livesändningar över bombningarna. Al Jazeera, LBC, al Arabiya, osv. Vem är det som försöker tysta de arabiska kanalerna? Jo, Israel. Idag sköt israel sönder LBC:s och Al Manars tv-mastar. Men ingen försöker tysta israeliska tvstationer.

Men varför då denna respekt för censuren?
Alla respekterar cencur. Alla påtvingar sig själva en självcencur. Inte jag men många andra. Det är inte så att alla säger: Vi måste skriva samma sak.
Men det har blivit en vana. Jag vill inte kalla dem ”ockuperade områden” för jag vet att min redaktör kommer att få klagomål, så då kallar jag dem ”omstridda områden”, vi kallar inte muren för en mur, utan ett ”stängsel”. Vi kallar det inte för en koloni, utan en boättning, eller ett ”område”. Och genom en ständig förminskning av språket så förvandlar man palestinierna till oresonliga våldsverkare. För varför kastar palestinier sten mot israeliska tanks, om det handlar om en liten skärmytsling, något som går att lösa över en kopp te, eller i en rättssal.
Men journalister anpassar sig till detta, det blir en vana. Man vill inte vara en kontroversiell journalist. Låt oss bara få ut storyn. Alla kommer förstå varför, eller hur.

Det är ett väldigt tydligt fenomen bland svenska journalister, om de använder ett kritiskt språk mot israel så skulle de anklagas för att vara ensidiga, och skickas hem för att skriva travtabellen, eller något.

Det är vedervärdigt, och det är patetiskt, och fullständigt onödigt.
Andra världskriget slutade 1945, Hitler är död, och han mördade 6 miljoner judar. Allt är sant. Men vi är inte ansvariga, vi är en ny generation. Jag föddes 1946, min far stred mot tyskarna i första världskriget, och i andra, och min mor deltog i andra världskriget, för att hon var en radioreparatör för Royal Air Force. Och jag får brev som säger till mig att min mor är Adolf Eichmanns dotter. Det är oacceptabelt.

Vad ger dig hopp i mellanöstern?
Ingenting.

Inget?
Det enda hopp som finns här är att så många unga libaneser skickades utomlands under inbördeskriget för att utbildas, i Geneve, Paris, London och New york, att de kommit tillbaka för att bygga uppp sitt land igen, och vägrar dras in i ett nytt inbördeskrig. De har blivit vuxna.

Och nu flyr de landet.

Ja nu flyr de landet igen, och jag klandrar dem inte. Och i det här landet finns en inneboende motsättning. För det kan inte vara en modern stat så länge som det finns en konfessionalism att presidenten måste vara maronit, och premiärministern måste vara sunnimuslim, och talmannen måste vara shiamuslim, osv. Du kan inte ha en modern stat byggd på konfessionalism.
Men skulle man bortse ifrån religiös tillhörighet så upphör landet att vara libanon. Det är problemet.

Intervjun publiceras i veckans Flamman. Da far ni se Fiskis signera min kopia av hans bok, som nötts, kladdats ner, och tagits med all the way to fuckin Beirut.
Och, ok, jag har inte precis tagit mig igenom boken tva ganger, men det behover ju inte han veta. Det KUNDE vara sant, om jag inte hade haft ett liv. :)

Det här är Libanon 2006

Libanon 2006-07-22

Jag reste in i Libanon i fredags eftermiddag via Damaskus.
På en tom väg in i Bekaa-dalen satt jag i en bil med två unga libaneser, och kände rädslan bulta i kroppen.
Det är en konstig känsla att sitta i en bil, och veta att Israeliska flyg när som helst kan sluta ditt liv.,
Det finns inte något som hindrar dem, och ingen som kan hålla det emot dem.
Jag lämnade mina vänner i Bekaa-dalen när de israeliska obemannade spaningssonderna började surra i luften och de bestämde sig för att fly landet, eftersom anfallen från Apache-helikoptrarna var nära förestående.
De senaste dagarna har jag rest omkring i Beirut, och pratat med några av de hundratusentals libanesiska internflyktingar som flytt sina hem. De har flytt in i skolor och parker runtom i staden, tagit in på hotell, eller fått skydd hos vänner och släktingar.
Jag har suttit i komplett becksvart mörker, för att elen gått, och lyssnat på mullret av israeliska attackflygplan som flyger högt i Beiruts himmel.
Plan som orsakat död och förödelse i hela landet.
Jag har pratat med barn- små barn som bestämt hävdat att de inte är rädda för israel, samtidigt som skräcken lyst i deras ögon.
Det här är Libanon 2006.
Ett nytt år av martyrer, fastän man svor vid inbördeskrigets slut att det kriget skulle komma att bli det sista.
Det här är Libanon. Där sjukhus bombas och broar sprängs. Där en nybyggd och nyrenoverad flygplats ligger öde och flygplanen flugits därifrån, till trygghet. Där vägarna till den södra delen av landet är ofarbara och farliga. Där en libanesisk 23-årig kvinnlig journalist, sprängts i bitar, när hon sittandes i sin taxi försökt dokumentera Israels attacker.
Det här är Libanon där sjukhuspersonalen utbildats i USA, men där man bara har 25% bemanning trots att man genomlever en humanitär katastrof - eftersom vägarna är förstörda, och personalen sitter fast i sina städer och byar.
Libanons största sjukhus, Rafik Hariri-sjukhuset i Beirut har inte plats för alla skadade, och 30 procent av patienterna dör under intagningen, till följd av sina skador. Det är en siffra som vida överstiger den under inbördeskriget.
En utmattad ung sjukhuschef stod framför mig i måndags, med tårar i ögonen, och berättade att han inte sovit på 12 dagar. Han berättade att de tvingats skriva ut patienter som vårdats där eftersom sjukhuset är överbelagt, trots att dessa patienter inte längre haft några hem att åka tillbaka till.

Han berättade att Israel använt sig av både fosfor-bomber - som bränner sönder allt i sin väg, såväl som syrebomber, som får lungor att kollapsa, samt nya ”smarta” bomber, som når ner i bunkrar och skyddsrum. Det har inneburit att alla Libanons skyddsrum slutat skydda, och de familjer som gömmer sig där kan inte känna sig trygga ens där.
Han berättar att den absoluta majoriteten av alla dödade varit barn, som befunnit sig inomhus, och att Röda Korset, och internationella hjälporganisationer underlåtit att hjälpa dem. De har inte ens hört av sig för att ta reda på vilka behov som finns, och sjukhuset väntade nu på att en fri passage ska kunna öppnas från södra Libanon, för att de svårt skadade som vårdas på mindre kliniker ska kunna få hjälp på ett sjukhus med specialistkunskaper.
Det här är ett Libanon som i västerländsk media förlorat i aktualitet, allteftersom utlänningarna evakuerats. Ett Libanon som hör Ehud Olmert deklarera att för varje raket som skjuts mot Haifa ska tio byggnader demoleras i Beirut, och ett Libanon där krigets öppna sår strös inte med salt, utan fosfor.
Det här är Libanon 2006, och USA har just gett Israel en vecka till av skoningslöst och samvetslöst våld mot civila, innan man ska sätta sig ner för att diskutera ett vapenstillestånd.
Det här är Libanon 2006, och vi är alla medskyldiga till brottet.

Texten publiceras idag, på Aftonbladet Kultur

mitt nummer

om ni vill ringa eller messa

00 961 70 904 798

Flyktingar och rasmassor - Libanon 06

Jag har tillbringat de två senaste dagarna med att intervjua flyktingar som flytt ifrån sina hem i södra beirut och i de södra distrikten i libanon.
Myndigheterna här säger att det finns 500.000 internflyktingar i libanon som flytt ifrån sina hem, och ytterligare 300.000 flyktingar i Syrien. Men alla jag pratat med säger att siffrorna vida överstiger 800.000, då stadsdelen som Israeleerna bombat sönder i södra beirut tömts på uppskattningsvis 700.000 invånare av den dryga miljon som tidigare bott där.
Situationen går inte att förklara i siffror. Det är knappt så att jag själv förstår omfattningen av katastrofen.
Igår gick jag omkring i raserade bostadsområden, i den stadsdel som ni hört talas om som ”hizbollah-fästet”, Dahiye, en av Beiruts södra förorter.
Människorna i Dahiye är omgivna av flyktingläger som Bourj al Barajne, Det är en av de mest trångbodda, och slitna stadsdelarna i Beirut.
Eller var, ska jag kanske säga.
För Dahiye finns delvis inte längre.
Stora delar av stadsdelen har ersatts av grått pulver, med armeringsjärn, glasbitar och sönderslitna möbler och kläder som spritts som dammkorn.
Det är också avspärrat som säkerhetszon av Hizbollah, och jag eskorteras runt av två män i västar och stora automatvapen, som visar mig det som en gång varit deras stadsdel.
Jag gick omkring i de raserade husmassorna, och det kändes som att jag ville kräkas. Jag satte mig på huk, för att andas, och tårarna ville inte sluta rinna, de rann och rann, ner i dammet, och i fem minuter satt jag, och såg den lilla lilla pöl som mina tårar skapade i dammet.
Jag förstår inte hur det här kan hända.
Libanons sår är ännu öppna sen förra kriget, och de 15 år som gått sedan inbördeskrigets slut var knappt tillräckliga för att få människorna i det här landet att börja läka, att börja återuppbygga sitt land, och börja tro på ett liv långt bort ifrån skyddsrum, och bomber.
Nu är det hoppet återigen förstört.
I går satt jag med två små flickor, tvillingarna Zahrah och Hawrah. De är nio år gamla, och är inhysta i en skola i den stadsdel där jag bor, i Aicha Bakkar.
De berättade för mig om hur deras hem i Sarifa (ännu en stadsdel i Beirut) skakade varje gång bomberna föll.
Zahrah hade övertygat sin faster om att ta med henne till Chayah, som ligger lite närmare Beiruts kärna, eftersom hon var så rädd för bomberna.
Hawrah stannade med sin mamma och sin mormor.
Men bomberna hade skakat om stadsdelen, och till slut hade de tagit sig till skolan i Aicha Bakkar, där de fått veta att det fanns ett evakueringsläger för flyktingar.
Vid sex kvällen därpå hade Israeliska plan skjutit raketer mot både Chayah och mot Sarifa.
Hawrah hade befunnit sig inomhus i Sarifa när husets vägg plötsligt rasade, och hennes mamma hade skräckslaget fått gräva upp henne ur rasmassorna, skrikande, i tron att hennes lilla dotter dött.
Zahrah berättade att Hawrah varit livlös, att hennes mamma fått bära henne, för att hon varit så omtumlad och chockad, och så nära döden.
De tog sig till samma skola som Zahrah och hennes faster, och nu gick de små flickorna omkring, och lekte med varandra, och hjälpte sin mamma och faster att tvätta golvet rent, och laga mat.
I Ramz al Zarif-skolan har sommarlovslugnet i den gamla skolbyggnaden fått ett abrupt avslut.
De stora salarnas skolbänkar har staplats upp längs väggarna, och ersatts med påsar av tvätt och kläder.
Nu huserar nämligen ett hundratal flyktingar i skolan, i rum som är provisoriskt inredda med skumgummimadrasser, plastmattor på golven, och gasplattor.
De är alla libaneser. Flyktingarna som bor har alla flytt ifrån sina hem i södra Libanon eller ifrån Beiruts södra stadsdelar, och nu sitter de fast här, i sovsalar omgjorda till små hem på obestämd tid.
Skolan vaktas av en regeringssoldat, men det är Hizbollah som administrerar flyktinghjälpen, och säkerheten i just den skolan.
Jag pratar med Yasser, som är den som ansvarar för säkerhet och för att ta emot och följa med de journalister som vill intervjua flyktingarna.
Jag blir förhörd om vem jag är, vad jag gör, vem jag skriver för, och varför jag är där. Jag blir arg, eftersom jag kände mig utpekad, och anklagad, och vägrade misstänkas för att ha onda avsikter.
Senare får jag veta vad som orsakat paranoian:
Ryktet har spridit sig om att den libanesiska säkerhetsstyrkan gripit 30 spioner av olika nationalitet i Dahiye, och att dessa målat med en osynlig signalfärg på fasader runtom i området, som riktmärken för att israeliska raketer skulle kunna riktas ”rätt”. Hur man nu kan rikta raketer rätt om man skjuter mot ett tättbefolkat bostadsområde.
Ett annat spionrykte jag får återberättat för mig är om en palestinsk kvinna, som setts gå omkring med en kudde tryckt mot sig. Vart hon än gick sades hon ha kudden med sig, till och med in på toaletten.
När shababsen (unga män) tvingat till sig kudden hade de upptäckt att den innehållit en elektronisk apparat, samt tiotusen dollar.
Oavsett om ryktena är sanna eller inte så har de resulterat i en otrolig skräck bland befolkningen, inte bara en rädsla mot utlänningar, utan också mot grannar och okända.
Jag frågar regeringssoldaten varför det är Hizbollah, och inte regeringen som förser flyktingarna med förnödenheter, och administrerar säkerhet och samordning, men får inget riktigt svar, förutom en skakning på huvudet.

Yasser är en ung kille på 27 år som är aktiv i Hizbollah. Han lämnade skolan i gymnasiet för att gå in i Hizbollahs väpnade styrka.
Han berättar att Hizbollah varit hans allt.
Han säger att det som gjorde att han valde att gå in i partiet var att de var de enda som försvarade islam och broderliga värden muslimer emellan, när alla politiker i libanon korrumperades och bara såg om sitt eget hus.
Vi pratade länge länge.
Om kampen, om drömmen om ett land där människor var bröder, och tillåts leva i frihet och värdighet.
Jag berättar att jag aldrig skulle kunna rösta på ett religiöst parti, trots att jag tror, på Gud och på himlen, och han nickar.
Yassers religiositet verkar inte vara starkare eller mer fundamentalistisk än de flesta muslimer jag känner.
Men hans partitillhörighet skulle få många att rygga tillbaka.
Hizbollah för mig är Syrien och Iran. Det går inte att förneka sambandet, och trots att alla jag pratat med, både palestinier som uteslutande är sunnimuslimer, och vanliga shiamuslimska libaneser säger att de står bakom Sayyed Hassan Nasrallah, Hizbollahs ledare, så kan jag inte tänka på Hizbollah som något annat än en stat i staten.
Men Hizbollah är också de enda som fortsätter att hålla lågan levande för många i arabvärlden om att det finns något som heter broderskap, solidaritet med förtryckta, och ett förkastande av Israels och USA:s diktat i Mellanöstern.
De är de enda som kunnat tillgodoräkna sig militära segrar mot israel, och de är det enda verkliga hoten mot israels rykte som ett militärt överlägset.
De kan göra det som ingen annan kan: Hota Israels trygga sfär.

En route Lebnan

På vägen mellan Damaskus och den libanesiska gränsövergången hamnar jag i samma bil som Bilal, en välbärgad kanadensisk-libanesisk nittonårig kille.
Han beklagar sig högt över kriget, och över att hans bank vägrat att ge honom mer än 700 dollar när han flydde ut från Libanon.
En hotellnatt i Damaskus hade kostat honom nästan hela den summan, och även om hotellet han pratat om var det femstjärniga Hotel Cham, så tyckte Bilal uppenbart synd om sig själv.
Bilal säger att jag gör bäst i att stanna i Damaskus.
- Jag kan betala för din taxi om du vill, bara du åker tillbaka till stan.
Själv är han på väg till sin moster, som bor precis vid den syriska gränsen.

Vägen från den syriska till den libanesiska gränsen ligger öde när jag passerar, tidigt fredag eftermiddag. Soldaterna vid gränsen förvånades över att en turist ansökte om visum för att komma in i landet, eftersom det kört förbi mängder av busskonvojer med flyende turister de senaste dagarna. Med ett: welcome to Lebanon gick jag och satte mig i bilen igen.
Jag hade träffat Nada och hennes bror Mahmoud på den svenska ambassaden i Damaskus bara några timmar tidigare.
De var där för att försöka få visum till Sverige, för att besöka sin syster Mariam som bor i Malmö. Men ambassaden var stängd för allt utom evakuering av svenskar ifrån Syrien och Libanon, och de fick därför återvända hem, med ogjort ärende.
Jag berättar att jag är på väg till Beirut, och de erbjuder mig snart att slå följe med dem tillbaka till Libanon. Jag antar tacksamt erbjudandet.

Nada berättar för mig att hon ätit lugnande medicin den senaste veckan. Utflykten till ambassaden i Damaskus är det första som fått henne att slappna av sedan bombningarna startat.
Nada är en mycket vacker, och propert klädd tjej, och i sitt lockiga hår, och blonda slingor ser hon ut att vara mycket yngre än sina 29 år.
- Vi är inte vana vid det här, säger hon. Vi har sett hur palestinierna haft det i flera år, och alltid undrat hur de klarat av det. Vi är helt enkelt inte vana. När raketerna avfyras så skallrar mina knän mot varandra, och jag tappar aptiten helt och hållet.
En klumpig, och uråldrig libanesisk militärlastbil, nödtorftigt kamouflerad med några få trädgrenar var det första och enda fordon vi passerade på vägen in i Bekaa-dalen.
Vår chaufför ropade högt att han var säker på att de fyra eller fem libanesiska uniformerade soldaterna skulle dö snart.
- Hur ska de kunna överleva, frågade han. De kommer att dö, tro mig!
Nada och hennes bror Mahmoud tittar förläget på mig, som om chauffören sagt något som jag kanske inte borde ha behövt höra. En påminnelse om att landet vi befann oss i var farligt.

På väg till deras hemby Marj passerar vi en stor krater, mitt i vägen, som åstadkommits av en av de avfyrade raketerna.
Marj ligger mitt i Bekaa-dalen. De är en familj bestående av nio syskon, varav drygt hälften bor kvar hos föräldrarna. När vi kommer fram till huset är det fullt med folk där.
Två bilar står parkerade framför huset, och ett dussin människor rör sig runt det. Kvinnorna och några av barn sitter på altanen, och jag får veta att de är flyktingar, som just flytt ifrån Saida, i söder.
Barnen tittar nyfiket på min digitalkamera och jag fotograferar deras stillsamma lekar. Sedan sätter jag mig för att göra en intervju med kvinnorna, men strax därefter börjar kvinnan jag intervjuar att darra på läppen, och gråta alldeles förtvivlat. Resten av intervjutiden ägnar jag åt att trösta och krama om.
Nadas storasyster Iman berättar att familjernas ena bil gått sönder under flykten ifrån södra Libanon. Deras bror Zacharia var nu i full färd med att reparera den. Familjerna skulle fly vidare till Syrien, som vi just lämnat bakom oss.

De är shia-muslimer viskar hon till mig. Så vid bönetiden hade de bett om en svart bönesten, som shiamuslimer lägger pannan mot. Vi är ju sunnimuslimer, så vi har inga såna stenar, men det hade nog gått bra ändå.
Familjen är mån om att landsmännen ifrån söder ska trivas i deras hem, så de har dukat fram mat till alla, och kaffe och saft har tagits in från familjens butik, som ligger vägg i vägg med bostaden.
Efter en stund packas alla familjemedlemmar in i bilarna igen, och fortsätter sin färd mot gränsen. De är nio personer i varje bil, och trots att eftermiddagshettan lagt sig undrar jag hur de orkat sitta så där ihopträngda hela vägen ifrån Saida.

Pappa Mustafa Kanaan verkar vara den enda som hållit sin butik öppen under raketbeskjutningarna. Hans butik är också den enda som vägrat att chockhöja priserna på varorna, trots att dessa skjutit i höjden överallt annars.
- Vi måste ta hand om varandra, säger han. Jag förstår inte vad det är med människor som numera tar 150 dollar för en körning till Beirut när priset tidigare varit en bråkdel av det.
Vid kvällningen börjar så luften surra av de spaningsdroner som rör sig i området. Ett säkert tecken på att israeliska Apache-helikoptrar är på väg.
Familjen fattar ett snabbt beslut. De måste också fly.
Jag packar snabbt min ryggsäck, och Mahmoud tar mig till stora vägen, förbi den sönderskjutna glasfabriken, som försörjde mellan femhundra och sjuhundra familjer.
Vi får skjuts med en palestinsk äldre man, hela vägen till Beirut.

Med chairman Mao i bagaget kan vad som helst ske

Det krävdes att jag förklarade skämtet 4 gånger, för två olika personer, men jag misstänker att de ännu sitter och kliar sig i huvudet.
Vi landade i Damaskus strax innan fyra på morgonen. Ett halvfullt plan med nästan uteslutande araber på väg hem från, eller till semestern.
Flygvärdinnan jag pratade med berättade att det var väldigt ovanligt att ett plan till mellanöstern flög halvtomt mitt i högsäsongen. Hon sa att det berodde på att många avbokat sina resor, på grund av det spända läget.
Jag fyllde i det dokument som syriska inrikesministeriet har alla resenärer med utomarabiska pass fylla i.
Jag vill ge extra mycket kärlek till följande frågor: Fathers name, Mothers name, nationality, och Nationality of origin.
För er som aldrig stött på fenomenet förut, så ska jag förklara det. Man kan ju vara svensk, som jag, med svenskt pass. Men då upphör jag ju att vara det jag var innan jag blev svensk, nämligen palestinier, född i Syrien.
Men syrierna har överlistat systemet med sin fråga, och kommer runt hela den där svenskprylen genom att tvinga mig att skriva att jag är palestinier.
Eftersom jag är palestinier, född i syrien, med ett svenskt pass, så upphör jag egentligen att vara svensk när jag kommer in i syrien, och blir istället Arab.
Det har både sina för och nackdelar.
’Man blir till exempel bättre behandlad än de sydasiatiska gästarbetarna som suttit och väntat i timmar på att någon skulle behandla deras ansökningar.
Arabisk nationalism är en spännande grej.

En rolig scen utspelar sig mellan Uttråkad Viseringsmilitär (UV), och Självgod Viseringsbefäl (SV).
En dryg man tränger sig före mig i kön, och försöker få visering till en rysk, och en finsk medborgare.
Vår hjälte, den Uttråkade Viseringsmilitären säger att dessa två, eftersom de inte är Araber, måste ha tillåtelse från löjtnanten på Kontoret (från och med nu känd som The Man). Han skickar bort den dryga mannen.
Den dryga mannen kommer tillbaka efter tre minuter.
Då har han med sig Självgod Viseringsbefäl.
SV säger till UV att han ska sluta skicka folk till The Man, hela tiden. Klart att finnar och ryssar ska få sina stämplar hos honom, i luckan, och inte hos The Man.
Det är värsta köbildningen hos TM, och SV är trött på att UV skickar folk dit som inte hör hemma där.
UV: Det här är isåfall första gången som en finsk och en rysk medborgare passerar här utan tillstånd från TM.
SV: Nejnejnej. Hur många gånger ska jag behöva säga till dig? Alla nationaliteter får sina visum hos dig här i luckan. Alla nationaliteter med undantag för amerikanerna. De är de enda undantagen, det är bara de som ska vänta hos TM.
UV muttrar och säger något om könsorganen på mammorna till både TM och SV, och ”undantagen”.
I alla fall.
När jag, som Arab fått uppläst vad pappa, farfar och farmor heter (Allah yirhamha) och får veta att min far minsann inte tjänstgjort i Republikens Armé vilket han måste, så får jag mitt tremånadersvisum. Då, plötsligt, får Mongomilitären vid utgången syn på min fina Maoväska med kinesiska tecken på.
Han frågar vem det är på bilden, och jag svarar att det är en bild på ordförande Mao ifrån Kina.
- Ordförande Mao?
¬- Ja, ordförande Mao. Alltså, det är ett skämt. Det är ungefär som att jag skulle ha en väska med Hafez al Asads ansikte på. Det är bara kul. (Asad är den förre syriska presidenten som dog i juni 2000, och i sann republikansk anda efterträddes av sin son, Bashar al Asad).
Mongomilitären frågar igen. Varför har du Mao på väskan, och vad har han med president Asad att göra. Den här gången har han ropat till sig SV också.
-Alltså, det är ironi. För att jag aldrig skulle hylla ordförande Mao på riktigt med en väska. Men det blir roligt i sammanhanget…
- Och vad har det med Hafez al Asad att göra?
- Ingenting egentligen, men jag menar bara att det hade varit roligt på samma sätt. Om jag hade haft en väska med hans ansikte, och texten ”att tjäna staten”, på arabiska.
- Jag förstår inte vad som är roligt.
- Nej. Du har nog rätt, broder (akhoy) Jag tror att man måste ha varit där för att förstå det.

Note to self. Skoja inte om storhetsvansinniga ledare. Varken döda eller ännu levande.

Nu bär det av till Damaskus.
Och min resa har officiellt börjat.

Skrivet den 20 juli - I'm on my way

Jag sitter på Kastrups flygplats, och tittar på flygplanen som står uppställda och väntar på att bli lastade med passagerare, och bagage.
För en gångs skull är jag på tok för tidig, och kommer att få sitta i flera timmar och vänta på att få gå ombord mitt plan.
Det är många saker jag gör för första gången med den här resan.
Ni som känner mig vet ju att jag inte är berömd för att packa särskilt lätt.
Den här gången reser jag med en ryggsäck packning.
Kvinnan vid check-in disken letade nästan efter en större väska runt mig som skulle checkas in, men nej. Bara en handbagagestor väska, och en stöddig arab ska på det här planet.
Lite kläder, teknikprylar, och min tjocka och oumbärliga 1400-sidorsbok skriven av Robert Fisk, ”The great war for Civilisation” är vad som passerade den hårda gallringen.
Min känsla av osäkerhet just nu kommer nog av att jag inte har med mig hundra miljarder saker. Sjukt egentligen.

Den här dagen har varit fylld av farväl och tårar.

Avskeden började med en Varm och Trygg famn som snart skulle försvinna, och jag började ångra mitt beslut. Kanske hade jag förhastat mig ändå.
Jag fick slita mig, tvingade mig själv att tänka tankar som inte handlade om att slänga biljetten, och ha en vanlig svenne-sommar hemma i Malmö istället för att åka till Libanon. Snabbt, ta på väskan, innan jag ångrar mig igen.
Fort, springa ner på stan, för att ordna det sista, säga hejdå till de sista.
Christine och hennes syster, hemkommen från Beirut timmar innan, mötte mig på stan.
Helt plötsligt står tre coola arabiska brudar i en svettig reabutik i Malmö och tåras.
Jag grät, jag grät verkligen. Och jag skämdes för att jag grät, och skyndade därifrån. En varm vän till, en puss på kinden, ta ett djupt andetag, och springa till stationen, fastän jag hade all tid i världen. Det enda som jagade mig var tvivlet.
Det här har varit mitt beslut hela vägen, och jag är väldigt medveten om det.
Jag har konsulterat er som jag tycker om, förklarat mina skäl för att åka, och vad jag tror att jag, ett litet ingenting i det politiska universum – ska kunna åstadkomma. Vilken förändring kan jag göra, jag som inte ens kan tvätta ett sår i fingret så att det inte infekteras.
Sanningen är väl den att jag inte tror att jag kan göra speciellt mycket.
Men jag vill inte sitta framför tv:n, eller sitta i ett soligt folkets park i Malmö, och tänka ”Fan det är förjävligt det som händer där nere”.
Jag vet att förändring inte kommer med en person.
Jag kommer inte att rädda Mellanöstern, jag kan inte skydda alla barn som gråter sig till sömns i Beirut, Haifa, Saida, Gaza eller Hebron inatt.
Jag kan inte ens trösta dem.
Men jag kan påverka er. Jag kan påverka dig som läser de här orden just nu.
Jag kan vara dina ögon och öron på en plats som kan kännas som väldigt långt borta.
Jag kan få er som älskar mig att uppleva människorna där. Jag kan vara ett språkrör genom vilket de kan tala, genom vilket de blir till kött och blod, och inte bara anonyma offer i ett orättfärdigt krig.
Till och med det är att be om mycket, men det är vad jag ber för.

24 hours away - Ett dygn kvar

This picture was taken in Byblos, (Jbeil) less than a year ago.
Elin, Caroline and I travelled around Lebanon last summer. We loved the ruins, and the country.
24 hours until departure, and I do not know what is left of the places, and the people from our trip the previous year.

I don't even know if I will be allowed entry.

With very few belongings, a passport, trekking shoes, I am hoping this will work out.

I am frightened.

What scares me the most with this journey is the thought of not being affected by what is taking place right now. The risk of it numbing my soul, making me incapable of feeling sorrow, anger or solidarity, and leaving me with a selfish fear for my own well-being.
A wise friends once told me of a muslim prayer, that goes something like:

Please God, save me from an eye that does not cry, a heart that does not forgive, and a self that does not become satiated.

I hope that my soul will not become satiated of experiences, of emotions, or of grief.
That is the worst thing that could happen. To return home and regret ever going.

So long, friends. We'll stay in touch.


Det här kortet är taget i Byblos, för ett år sedan. Jag, Elin och Caroline reste runt i Libanon förra sommaren. Vi älskade ruinerna, och landet.
Ett dygn kvar till avresa, och jag vet inte vad det är kvar av platserna, och människorna vi såg för ett år sedan.

jag vet inte ens om jag kan ta mig in.

Med några få tillhörigheter, ett pass, pengar, och fotriktiga skor hoppas jag att det ska gå.

Jag är rädd.
Det som skrämmer mig mest inför resan är tanken på att inte påverkas av det som händer just nu. Att bli helt stum i själen, att inte förmås känna sorg, vrede, eller solidaritet, utan bara självisk oro.
En vis person återberättade en muslimsk bön till mig en gång:
"Please God. Keep me from an eye that does not cry, a heart that does not forgive, and a self that does not become satiated"...

Jag hoppas att mitt inre inte mättas på upplevelser, på känslor och på sorg.
Det är det värsta jag kan komma på.
Att komma hem och ångra att jag någonsin åkte.

Så tills dess, vänner.

Vi hörs

Two days to departure - Två dagar innan avfärd

http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,856474,00.html

I was so angry, sad, and desperate that I wrote a letter that was published in Aftonbladet. The letter was written during the Gaza bombings, and I could not have known at the time that I would have reason to write another letter, about Lebanon.
As Lebanon has also come under fire, in a Middle East that is already in flames, I have made a decision to do the only thing I can do: To journey to Lebanon, and write about what is happening.
This blog is dedicated to all of you back home, and to the people of Lebanon, Palestine and Iraq.
Your stories deserve to be told, and your lives deserve to be defended.

*************************** *************************

I am currently sitting here, trying to list everything that needs to be taken care of before my departure.
In exactly 2 days I will head to the airport, get on plane that will take me to Syria, and from there, early friday morning, I will enter Lebanon.

Very weird. I know it may sound strange, but I am looking forward to it.
Going back to the country that I travelled around no more a year ago, with my two swedish girlfriends, revisiting places that are still fresh in my mind, yet so far away.
It's like visiting an alternative world, an alternative Lebanon.
I am not a trained journalist, I am no expert in lebanese history or politics, or in the people.
But ever since the bombings started, and the attack on Lebanon was initiated, I've had this overwhelming feeling that can be summed up in the two words: "this sucks".
It sucks that our journalists are merely interested in the wellbeing of the foreign tourists stuck in lebanon, and that they seem to have forgotten about the civilian population that has been left without any way of escaping or protesting to what is happening to them.
It sucks that the war can be broadcast as a clinical game, as if it is a game of Battle Ship.
Every rocket and every bomb that is released and hits a target will maime lives, and destroy a country that has fought its way out of the ruins of civil war.
That is why I am going.
I will do my best to update the blog as often as I can.
I am aware of the fact that some of you would prefer that I not go.
And I understand. But I am not doing this to make you nervous, or because I need a break from my regular job.
I am in Lebanon to try to tell you what I see, to talk to people who would otherwise not be seen, whose voices would otherwise not be heard.

For that reason I would appreciate if those of you reading this would link to my blog, tell other people what you have read here, and say "but I know a girl who is in Lebanon right now, and she said that..."'

Send me all of your questions, comments, rebutals, and encouragements.

I need all of the perspectives I can possibly get.




http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,856474,00.html

Jag var arg, ledsen, och desperat, och skrev ett brev, som publicerades i Aftonbladet. Jag skrev det under bombningarna av Gaza, och kunde då inte veta att jag skulle få anledning att skriva ännu mer, om Libanon.
När även Libanon nu blivit krigsskådeplats i ett Mellanöstern i brand, har jag beslutat mig för att göra det enda jag kan göra: Att resa ner och berätta.
Den här bloggen tillägnas er där hemma, och till Libanons, Palestinas och Iraks folk. Era historier förtjänar att berättas, och era liv förtjänar att försvaras.

************************************************


Sitter och försöker gå igenom allt som ska vara klart innan min avresa.
Om nästan exakt två dagar åker jag till flygplatsen, sätter mig på ett plan som ska ta mig till Syrien, och därifrån, fredag morgon åker jag in i Libanon.
Sjukt... Jag vet att det låter konstigt, men jag ser fram emot det.
Att resa tillbaka till landet som jag reste i med mina två svenska vänner för exakt ett år sedan, att se platser som fortfarande är färska i minnet, men ändå så långt borta. Som att besöka en alternativ värld, ett alternativt libanon.
Jag är inte någon utbildad journalist, jag är inte ens expert på landet, och det historiska libanon, eller på människorna.
Men det har bara känts så starkt i mig, ända sedan attackerna påbörjades, att det som händer är för jävligt.
Det är för jävligt att våra journalister bara intresserat sig för de utländska turisternas välmående, och glömt den civilbefolkning som nu sitter fast i sitt land utan någon möjlighet att kunna fly eller protestera.
Det är för jävligt att det som händer kan framställas som ett kliniskt spel, som om det är en fråga om ett parti "Sänka Skepp".
Varje raket som faller, varje bomb som släpps träffar ett mål, skördar liv, och förstör ett land som kämpat sig upp ifrån ett raserat inbördeskrig.
Det är därför jag åker.

Jag kommer att försöka uppdatera den här sidan så ofta som jag kan.

Jag vet att det finns vissa av er som helst hade sett att jag inte åkte.
Och jag förstår er. Men jag reser inte för att göra er nervösa, eller för att jag behöver en paus från mitt vanliga jobb.
Jag är i Libanon för att försöka berätta vad jag ser, försöka prata med människor som annars inte syns, som annars inte får tala.

Därför vore jag glad om ni som läser det här ville länka vidare, berätta vidare, säga "men jag vet en tjej som är där nere just nu, och hon säger att..."

Hör av er med frågor, pepp, kommentarer och invändningar.

jag behöver alla infallsvinklar jag kan få.