Min del – och din

När jag bestämde mig för att resa till Libanon så var det med en enda naiv tanke i huvudet. Jag ville vara ett mänskligt vittne, för att det som händer har inte ska kunna hända utan att Libanons folk kan höras och synas hemma I Sverige.

Människor som älskar mig, som känner mig, och som bryr sig om mitt välmående kommer att lyssna när jag berättar historierna ifrån kriget. Förhoppningsvis kommer de att läsa det jag skriver, och säga: Det där är for jävligt. Kanske kommer ni att skänka en varm tanke till papporna som försöker trösta sina barn under bombräderna.

Eller så kommer ni att se bilderna av sönderbrända bilar längs vägarna i Libanon, och be för de som satt i bilen.

Kanske kommer ni rentav tänka er in i deras situation, och tänka hur fruktansvärt det vore om övergreppet begicks mot er, mot oss. Kanske skulle ni vilja protestera.

Därför åkte jag hit.

Kanske kommer det inte påverka alls, kanske är det jag gör helt i onödan, men då har jag ändå gjort det, och då är det upp till dig som läser detta att agera.

For om alternativet är tystnad, om alternativet är att sitta hemma, i min lägenhet i Malmö, och fälla tårar över Libanon, då tror jag att mina tårar gör bättre nytta har, i Saida.

Jag vet inte om det som jag valt att göra är det mest effektiva sättet att protestera, eller det starkaste och mest betydelsefulla.

Jag vet inte ens om det är speciellt smart. Jag är inte gjord av teflon, eller av kevlar. Jag har gråtit mig igenom nätterna har, jag har försökt att fylla mina dagar med intervjuer, möten, upplevelser och intryck för att vara för trött för att tänka. Jag har samlat på mig bilder, och namn, och information och platser, och försökt bli en mänsklig logg över Libanon 2006, och jag vet att jag kommer att behöva ta itu med sorgen, när jag kommer hem.

När jag lag vaken I natt, och lyssnade till ljudet av helikoptrarnas rotorblad, och stridsflygplanens öronbedövande dan, sa försökte jag besvara en fråga som många ställt till mig när jag berättat om min resa. Varför är jag egentligen här? Varför är jag i Libanon, på en plats där det råder krig, där människor dör, där mänskligt lidande, och mänsklig förnedring fortgår.

Jag har försökt formulera det för mig själv, försökt sätta ord på det, men allt låter sa högtravande. Sanningen är den att jag inte kunde välja bort att åka.

För genom att resa hit, genom att berätta for dig som läser det här om vad jag ser, vad jag upplevt under min tid här, genom att ge en röst till människor som annars inte har någon möjlighet att göra sig hörda, så kan jag göra skillnad.

I förra veckan stod jag I lobbyn på Saidas sjukhus, och pratade med en av lakarna på sjukhuset. Han berättade for mig på perfekt engelska om de okonventionella och enligt lag förbjudna vapen som Israel använt I bombningarna av Libanon. Han stod och pratade om fosforbomber, om hur de brinner, fortsätter brinna när de sprids över byggnader och människor, och saker, och jag skrev in det I min anteckningsbok, antecknade allt han sade, men kunde inte första vidden av det förrän dörrarna öppnades, och en bar rullades in.

På båren låg en liten flicka, inte äldre än tolv år, och hennes kropp var sönderbränd, intill oigenkännlighet. Hennes ögonlock tycktes fastklistrade vid ögonen, hennes ansikte var kolsvart, och huden svart, och hård. Den vidriga lukten av henne spreds i foajén, den letade sig in i mina näsborrar, och min munhåla, och jag ägnade kvällen åt att försöka få ut doften av bränd människa ur mina lungor, och ur mina kläder. Jag kan fortfarande känna lukten av henne, fastän lukten borde vara borta för länge sedan, och jag kan fortfarande se henne framför mig.

En tanke har plågat mig sedan i onsdags. Jag frågade aldrig om hennes namn. Jag bevittnade hur ett liv försvann, hur det rullades förbi mig genom sjukhuslobbyn, men just där och just då kunde hon inte få bli verkligare än så.

En fotograf som stod på samma plats lyfte sin kamera, och fotograferade henne. Jag äcklades, och det vände sig i magen på mig när jag tänkte på att hon skulle bli en bild som man kan sälja, och ta betalt for. Men sedan insåg jag att det bara handlade om att jag själv var for svag for att fotografera henne.

Jag ångrar nu att jag inte tog hennes namn. Jag önskar att jag skulle kunna få veta vem hon var, vilka ämnen hon tyckte bäst om i skolan, vad hon ville bli när hon blev stor, och vilka hennes idoler var. Jag stod i hissen på samma sjukhus, och försökte trösta en man som skakade av gråt. Först trodde jag att han hade fått ett epileptiskt anfall, men sedan hörde jag hans jämmer, och jag såg hans förtvivlan, och hans tårar. Jag vet inte vem han var heller, jag ville inte störa, så istället försökte jag hålla honom intill mig, fastän han skakade undan mig. Det händer så ofta här, att det känns som att gå omkring bland människospillror.

Man kan luras till att tro att libaneserna skulle vara vana vid krig. Men många av människorna jag talat med har befunnit sig i något slags chocktillstånd.

De är chockade över att deras vackra land, Mellanösterns pärla, förvandlats till en krigszon.

Och de är chockade över att de ar utlämnade, utsatta, och bortglömda. Jag reste hit för att påminna mig själv om att mänskligt liv ar ovärderligt, och att mänskliga rösterär det enda som betyder något. Jag reste hit för att påminna mig själv om att aldrig aldrig någonsin acceptera ett krig som genomförs i mitt namn, for värden som jag själv står upp för. Det går inte att kriga for demokrati, det påminns jag om när jag ser barnen under rasmassorna i Qana.

Jag reste hit for att göra min del. Nu måste du som läser det här göra din.

Texten publiceras i Svenska Dagbladets brännpunkt, den första augusti
http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_13342699.asp