lördag, juli 22

En route Lebnan

På vägen mellan Damaskus och den libanesiska gränsövergången hamnar jag i samma bil som Bilal, en välbärgad kanadensisk-libanesisk nittonårig kille.
Han beklagar sig högt över kriget, och över att hans bank vägrat att ge honom mer än 700 dollar när han flydde ut från Libanon.
En hotellnatt i Damaskus hade kostat honom nästan hela den summan, och även om hotellet han pratat om var det femstjärniga Hotel Cham, så tyckte Bilal uppenbart synd om sig själv.
Bilal säger att jag gör bäst i att stanna i Damaskus.
- Jag kan betala för din taxi om du vill, bara du åker tillbaka till stan.
Själv är han på väg till sin moster, som bor precis vid den syriska gränsen.

Vägen från den syriska till den libanesiska gränsen ligger öde när jag passerar, tidigt fredag eftermiddag. Soldaterna vid gränsen förvånades över att en turist ansökte om visum för att komma in i landet, eftersom det kört förbi mängder av busskonvojer med flyende turister de senaste dagarna. Med ett: welcome to Lebanon gick jag och satte mig i bilen igen.
Jag hade träffat Nada och hennes bror Mahmoud på den svenska ambassaden i Damaskus bara några timmar tidigare.
De var där för att försöka få visum till Sverige, för att besöka sin syster Mariam som bor i Malmö. Men ambassaden var stängd för allt utom evakuering av svenskar ifrån Syrien och Libanon, och de fick därför återvända hem, med ogjort ärende.
Jag berättar att jag är på väg till Beirut, och de erbjuder mig snart att slå följe med dem tillbaka till Libanon. Jag antar tacksamt erbjudandet.

Nada berättar för mig att hon ätit lugnande medicin den senaste veckan. Utflykten till ambassaden i Damaskus är det första som fått henne att slappna av sedan bombningarna startat.
Nada är en mycket vacker, och propert klädd tjej, och i sitt lockiga hår, och blonda slingor ser hon ut att vara mycket yngre än sina 29 år.
- Vi är inte vana vid det här, säger hon. Vi har sett hur palestinierna haft det i flera år, och alltid undrat hur de klarat av det. Vi är helt enkelt inte vana. När raketerna avfyras så skallrar mina knän mot varandra, och jag tappar aptiten helt och hållet.
En klumpig, och uråldrig libanesisk militärlastbil, nödtorftigt kamouflerad med några få trädgrenar var det första och enda fordon vi passerade på vägen in i Bekaa-dalen.
Vår chaufför ropade högt att han var säker på att de fyra eller fem libanesiska uniformerade soldaterna skulle dö snart.
- Hur ska de kunna överleva, frågade han. De kommer att dö, tro mig!
Nada och hennes bror Mahmoud tittar förläget på mig, som om chauffören sagt något som jag kanske inte borde ha behövt höra. En påminnelse om att landet vi befann oss i var farligt.

På väg till deras hemby Marj passerar vi en stor krater, mitt i vägen, som åstadkommits av en av de avfyrade raketerna.
Marj ligger mitt i Bekaa-dalen. De är en familj bestående av nio syskon, varav drygt hälften bor kvar hos föräldrarna. När vi kommer fram till huset är det fullt med folk där.
Två bilar står parkerade framför huset, och ett dussin människor rör sig runt det. Kvinnorna och några av barn sitter på altanen, och jag får veta att de är flyktingar, som just flytt ifrån Saida, i söder.
Barnen tittar nyfiket på min digitalkamera och jag fotograferar deras stillsamma lekar. Sedan sätter jag mig för att göra en intervju med kvinnorna, men strax därefter börjar kvinnan jag intervjuar att darra på läppen, och gråta alldeles förtvivlat. Resten av intervjutiden ägnar jag åt att trösta och krama om.
Nadas storasyster Iman berättar att familjernas ena bil gått sönder under flykten ifrån södra Libanon. Deras bror Zacharia var nu i full färd med att reparera den. Familjerna skulle fly vidare till Syrien, som vi just lämnat bakom oss.

De är shia-muslimer viskar hon till mig. Så vid bönetiden hade de bett om en svart bönesten, som shiamuslimer lägger pannan mot. Vi är ju sunnimuslimer, så vi har inga såna stenar, men det hade nog gått bra ändå.
Familjen är mån om att landsmännen ifrån söder ska trivas i deras hem, så de har dukat fram mat till alla, och kaffe och saft har tagits in från familjens butik, som ligger vägg i vägg med bostaden.
Efter en stund packas alla familjemedlemmar in i bilarna igen, och fortsätter sin färd mot gränsen. De är nio personer i varje bil, och trots att eftermiddagshettan lagt sig undrar jag hur de orkat sitta så där ihopträngda hela vägen ifrån Saida.

Pappa Mustafa Kanaan verkar vara den enda som hållit sin butik öppen under raketbeskjutningarna. Hans butik är också den enda som vägrat att chockhöja priserna på varorna, trots att dessa skjutit i höjden överallt annars.
- Vi måste ta hand om varandra, säger han. Jag förstår inte vad det är med människor som numera tar 150 dollar för en körning till Beirut när priset tidigare varit en bråkdel av det.
Vid kvällningen börjar så luften surra av de spaningsdroner som rör sig i området. Ett säkert tecken på att israeliska Apache-helikoptrar är på väg.
Familjen fattar ett snabbt beslut. De måste också fly.
Jag packar snabbt min ryggsäck, och Mahmoud tar mig till stora vägen, förbi den sönderskjutna glasfabriken, som försörjde mellan femhundra och sjuhundra familjer.
Vi får skjuts med en palestinsk äldre man, hela vägen till Beirut.

6 Comments:

Anonymous Tåve said...

Älskade Hanin, idag har vi i alla fall fått demonstrera i Stockholm. Kungsträdgården var full av svennar och araber i alla åldrar som ropade de vanliga slagorden. Ljudanläggningen var kass så vi hörde inget av talen - men å andra sidan var det ju inte därför vi var där. Det var en fantastisk känsla att känna att vi var så många och att äntligen få göra något.

Åke har deltagit på sin andra Palestinademonstration. Iklädd de palestinska färgerna log han mot alla demonstranter och somnade sedan halvvägs till amerikanska ambassaden. Jag förklarade för honom att vi demonstrerade för att alla barn ska få skratta och kunna sova utan att väckas av bomber.

Jag berättade för vännerna att du är på väg till Libanon och alla imponerades av ditt mod. Kom ihåg att du lovat komma tillbaka och lära Åke arabiska. Vi väntar på dig i Malmö. Kärlek från förorten.

lördag, 22 juli, 2006  
Blogger Anders Eriksson said...

Tyvärr kunde jag inte delta i demonstrationen i Uppsala, på grund av jobb. Men jag skickar ändå varma hälsningar från Uppsala. Av bilderna att döma var det ganska många som kom.

lördag, 22 juli, 2006  
Blogger Robert said...

Vackra Hanin Shakrah. Tack för dina texter. Tack för att du gör den här resan. Det är svårt att beskriva känslan av att veta att någonstans i världen händer allt det här människor som lever ett verkligt liv, som inte tar slut efter tre minuter på Aktuellt (om man orkar se hela inslaget). Luften i Malmö surrar av oro. Den här gången går det inte att blunda, slappna av, spela färdigt kubb-spelet och beklaga alltings jävlighet. På samma gång är dina texter tröstande, trygga. Att få höra människor som träffas, lagar bilar, tar hand om varandra, gömmer sig undan Apache-helikoptrar. Det är fint att få veta att människor överlever, att de tar sig vidare. Motståndet finns i både det lilla och det stora. Även om vi inte kan ta ansvar för något annat än att livet måste gå vidare, tvingas vi i alla fall ta ansvar för just det. Även mellan jordgubbarna och stranden i ett soligt sommarmalmö.

söndag, 23 juli, 2006  
Anonymous Daniel Sestrajcic said...

Lycka till! Sköt om dig. Ta hand om dig. Se till att räkna till 10 och ta ett djup andetag när du vill säga ngt som kan försätta dig i en knepig situation. Du gör en viktig sak. Önskar att jag kunde vara där också.

kram
Daniel

söndag, 23 juli, 2006  
Anonymous Elin said...

Hej gumman,
Jag är full av beundran och respekt för vad du gör. Du skriver fantastiskt - här behövs ingen journalistutbildning - du är redan fullfjädrad. Jag ser på nyheterna och känner vanmakt. Kan inte fatta att vi var där tillsammans för inte så länge sedan, tror inte att jag skulle känna igen mig. Sköt om dig, var försiktig.. Du är bäst.
Kramar från Elin, stolt som en mor som Carro skulle ha sagt.

måndag, 24 juli, 2006  
Anonymous Jesper said...

Yrkar bifall på det mesta av ovanstående.

Demosarna i Malmö (där jag är för tillfället) har varit välbesökta och trevliga. Det är en härlig blandning av folk och enigheten är stor.

Ta hand om dig.

tisdag, 25 juli, 2006  

Skicka en kommentar

Links to this post:

Skapa en länk

<< Home