Fred och Fröjd AB

Elen kommer tillbaka klockan två på natten.
Exakt elva minuter senare faller den första bomben.
Själv vaknar jag till av att min vän Nana kommer in i mitt rum, skräckslagen.
Nana är den snygga och coola tjejen som tar vara på sig själv i alla lägen, som skäller ut vilken bjässe till man som helst, utan att rädas någon. Men hennes nerver trasas sönder av bomberna som faller över hennes stad.
Vi går ut och sätter oss i vardagsrummet, slår på tv:n, och tittar på bilden av beiruts nattmörker, för att kunna se nästa bomb redan innan den kommer.
Från berget Abu Abda har libanesisk tv satt upp sina kameror, för att bevaka Beirut nattetid, och kunna sända tv-bilder av staden när, inte om, nästa bombattack äger rum. När den så sker ser vi den pa tv:n först, och Nana och jag börjar diskutera fysik, hur det kommer sig att vi hör ljudet av de obemannade spaningsplanen, och bomben på tv, innan vi hör dem på riktigt.
Det tillför en overklighetskänsla. Jag kommer på mig själv med att tänka att det kanske hjälper mot Nanas rädsla om man stänger av tvn. Då slipper hon uppleva bomben två gånger, men inser snabbt det absurda i att skydda sig från den abstrakta bomben, när det är den verkliga som skrämmer.
Dagens ovärderliga citat från den israeliska militärmakten lyder: Vi ska slå till mot hjärtat av Beirut.
Beiruts hjärta.
Jag undrar vad det är för något, eftersom Beiruts hjärta för mig är hennes kärlek för det nya, det spännande. Hennes kärlek till livfullheten och nyfikenheten, till mötet och människan. Beiruts hjärta är hennes förmåga att bygga upp sig på nytt, hennes förmåga att resa sig ur rasmassor, och börja om, skapa nytt, och leva vidare.
Så vad är det då som stridsplanen siktat in sig på nu?
Pratar de om shoppinggatan Hamra? Eller klubbgatan Monot? Eller menar de kanske strandpromenaden, cornichen ner mot Medelhavet, som i vanliga fall är tätt packad med semesterfirare och beirutbor.
För de kan väl inte fortsätta bomba Dahiye, den södra stadsdel i Beirut som varit Hizbollahs fäste, och hem för ungefär en miljon manniskor.
-Om de där bomberna är så jävla smarta, så borde de väl ha varit färdiga med Dahiye vid det här laget, fräser Nana, och tycks återfå sitt mod.
Vi pratar om kriget, om vad vi skulle vilja gora när det är över, och jag berättar för Nana att jag de senaste tre veckorna har utarbetat en plan för att få fred på jorden.
Jag ska starta ett företag.
Mitt företag ska heta Fred och Fröjd Travel AB.
Min plan är enkel men genial. Vi ska erbjuda charterplan efter charterplan av turister att resa till platser där det pågår krig. Inte som mänskliga sköldar, eller som fredsaktivister, utan för att göra det som turister gör. Bygger upp en näring, solar, badar, shoppar, ser vackra och exotiska platser, samtidigt som de ger hopp, interagerar med folk i landet, sprider glädje, skapar jobb, och ger trygghet. Vissa skulle kalla det krigsturism. Jag kallar det fredsturism och jag skulle vilja bjuda in er gotlänningar, och alla semesterfirare på den vackra ön att delta..
Tänk om hundratusentals turister hade strömmat till Libanon, istället för att resa härifrån när kriget startade. Tänk om Beirutborna hade kunnat känna att de inte var ensamma och utlämnade i världen, om Nana hade kunnat se på Beiruts natthimmel, och känna igen sin stad.
Då hade kanske bomberna inte behövt sarga det här vackra landet, och ljudet vid nedslaget hade inte varit lika förlamande.
Fred och Fröjd Travel AB. Next stop Beirut.

Texten publiceras i Gotlands tidningar, imorgon fredag.