Skrivet den 20 juli - I'm on my way
Jag sitter på Kastrups flygplats, och tittar på flygplanen som står uppställda och väntar på att bli lastade med passagerare, och bagage.
För en gångs skull är jag på tok för tidig, och kommer att få sitta i flera timmar och vänta på att få gå ombord mitt plan.
Det är många saker jag gör för första gången med den här resan.
Ni som känner mig vet ju att jag inte är berömd för att packa särskilt lätt.
Den här gången reser jag med en ryggsäck packning.
Kvinnan vid check-in disken letade nästan efter en större väska runt mig som skulle checkas in, men nej. Bara en handbagagestor väska, och en stöddig arab ska på det här planet.
Lite kläder, teknikprylar, och min tjocka och oumbärliga 1400-sidorsbok skriven av Robert Fisk, ”The great war for Civilisation” är vad som passerade den hårda gallringen.
Min känsla av osäkerhet just nu kommer nog av att jag inte har med mig hundra miljarder saker. Sjukt egentligen.
Den här dagen har varit fylld av farväl och tårar.
Avskeden började med en Varm och Trygg famn som snart skulle försvinna, och jag började ångra mitt beslut. Kanske hade jag förhastat mig ändå.
Jag fick slita mig, tvingade mig själv att tänka tankar som inte handlade om att slänga biljetten, och ha en vanlig svenne-sommar hemma i Malmö istället för att åka till Libanon. Snabbt, ta på väskan, innan jag ångrar mig igen.
Fort, springa ner på stan, för att ordna det sista, säga hejdå till de sista.
Christine och hennes syster, hemkommen från Beirut timmar innan, mötte mig på stan.
Helt plötsligt står tre coola arabiska brudar i en svettig reabutik i Malmö och tåras.
Jag grät, jag grät verkligen. Och jag skämdes för att jag grät, och skyndade därifrån. En varm vän till, en puss på kinden, ta ett djupt andetag, och springa till stationen, fastän jag hade all tid i världen. Det enda som jagade mig var tvivlet.
Det här har varit mitt beslut hela vägen, och jag är väldigt medveten om det.
Jag har konsulterat er som jag tycker om, förklarat mina skäl för att åka, och vad jag tror att jag, ett litet ingenting i det politiska universum – ska kunna åstadkomma. Vilken förändring kan jag göra, jag som inte ens kan tvätta ett sår i fingret så att det inte infekteras.
Sanningen är väl den att jag inte tror att jag kan göra speciellt mycket.
Men jag vill inte sitta framför tv:n, eller sitta i ett soligt folkets park i Malmö, och tänka ”Fan det är förjävligt det som händer där nere”.
Jag vet att förändring inte kommer med en person.
Jag kommer inte att rädda Mellanöstern, jag kan inte skydda alla barn som gråter sig till sömns i Beirut, Haifa, Saida, Gaza eller Hebron inatt.
Jag kan inte ens trösta dem.
Men jag kan påverka er. Jag kan påverka dig som läser de här orden just nu.
Jag kan vara dina ögon och öron på en plats som kan kännas som väldigt långt borta.
Jag kan få er som älskar mig att uppleva människorna där. Jag kan vara ett språkrör genom vilket de kan tala, genom vilket de blir till kött och blod, och inte bara anonyma offer i ett orättfärdigt krig.
Till och med det är att be om mycket, men det är vad jag ber för.
För en gångs skull är jag på tok för tidig, och kommer att få sitta i flera timmar och vänta på att få gå ombord mitt plan.
Det är många saker jag gör för första gången med den här resan.
Ni som känner mig vet ju att jag inte är berömd för att packa särskilt lätt.
Den här gången reser jag med en ryggsäck packning.
Kvinnan vid check-in disken letade nästan efter en större väska runt mig som skulle checkas in, men nej. Bara en handbagagestor väska, och en stöddig arab ska på det här planet.
Lite kläder, teknikprylar, och min tjocka och oumbärliga 1400-sidorsbok skriven av Robert Fisk, ”The great war for Civilisation” är vad som passerade den hårda gallringen.
Min känsla av osäkerhet just nu kommer nog av att jag inte har med mig hundra miljarder saker. Sjukt egentligen.
Den här dagen har varit fylld av farväl och tårar.
Avskeden började med en Varm och Trygg famn som snart skulle försvinna, och jag började ångra mitt beslut. Kanske hade jag förhastat mig ändå.
Jag fick slita mig, tvingade mig själv att tänka tankar som inte handlade om att slänga biljetten, och ha en vanlig svenne-sommar hemma i Malmö istället för att åka till Libanon. Snabbt, ta på väskan, innan jag ångrar mig igen.
Fort, springa ner på stan, för att ordna det sista, säga hejdå till de sista.
Christine och hennes syster, hemkommen från Beirut timmar innan, mötte mig på stan.
Helt plötsligt står tre coola arabiska brudar i en svettig reabutik i Malmö och tåras.
Jag grät, jag grät verkligen. Och jag skämdes för att jag grät, och skyndade därifrån. En varm vän till, en puss på kinden, ta ett djupt andetag, och springa till stationen, fastän jag hade all tid i världen. Det enda som jagade mig var tvivlet.
Det här har varit mitt beslut hela vägen, och jag är väldigt medveten om det.
Jag har konsulterat er som jag tycker om, förklarat mina skäl för att åka, och vad jag tror att jag, ett litet ingenting i det politiska universum – ska kunna åstadkomma. Vilken förändring kan jag göra, jag som inte ens kan tvätta ett sår i fingret så att det inte infekteras.
Sanningen är väl den att jag inte tror att jag kan göra speciellt mycket.
Men jag vill inte sitta framför tv:n, eller sitta i ett soligt folkets park i Malmö, och tänka ”Fan det är förjävligt det som händer där nere”.
Jag vet att förändring inte kommer med en person.
Jag kommer inte att rädda Mellanöstern, jag kan inte skydda alla barn som gråter sig till sömns i Beirut, Haifa, Saida, Gaza eller Hebron inatt.
Jag kan inte ens trösta dem.
Men jag kan påverka er. Jag kan påverka dig som läser de här orden just nu.
Jag kan vara dina ögon och öron på en plats som kan kännas som väldigt långt borta.
Jag kan få er som älskar mig att uppleva människorna där. Jag kan vara ett språkrör genom vilket de kan tala, genom vilket de blir till kött och blod, och inte bara anonyma offer i ett orättfärdigt krig.
Till och med det är att be om mycket, men det är vad jag ber för.
posted by Hanin goes to Lebanon at 12:44
2 Comments:
Jag har ofta känt likadant. Att hur kan jag som en ingenting göra stora förändringar i den här världen. Ibland hatar jag rent av världen för att människor bombar varandra, att vi människligheten förtjänar denna förakt för vår otroliga skoningslöshet. Samtidigt tänker jag på alla de oskyldiga som drabbas och som vet inget mindre. Jag har ett mål längre fram i tiden att starta en skola någonstans i sydamerika för fattiga barn. Vill gärna dela med mig av min kunskap för dem. Vill gärna att de använder kunskap och strider för vad de tror på. En dröm. Hoppas att den blir verklig nån gång. Hoppas att du fortsätter med din blogg. Som du själv påpekar, du är ficklampan som lyser beirut för oss här. Lycka till!
Moeed
I read your article today in Norwegian, Klassekampen,
You have our support. Millions of decent people in the world stand with you. Do you have your article in English?
Skicka en kommentar
<< Home